Minnesserie. Kloka gubbar och gummor, luffare, knallar, brukspatroner, adelsdamer och -herrar passerar revy och porträtteras alla lika kärleksfullt och roligt.
Har också köpt stövlar. Det blev inga Hunter. Mina korta, svarta stövlar kan införskaffas till hälften av priset för Hunters sockar. Ett mer prosaiskt foto på mitt nyförvärv har jag tänkt mig skall dyka upp i morgon. Letar nu fina sockar. Till anständigt pris.
Vi är tillbaka från motionsrundan med den lilla hunden. Han är nu helt slut, och något mindre huliganig än vanligt. Resten av dagen tillbringar hunden och jag i soffan. Käre Maken är uppe på taket igen. Har han säkerhetslina? Naturligtvis inte!
ur de har burit sig åt för att på honom att se längre ut än henne i dansscenen övergår mitt förstånd. Storyn utspelas 1940. Överklassig nybliven änka köper nedgången teater och får den lysande iden att visa lättklädda damer för att få upp publiksiffrorna. Roligt, charmigt, välspelat. Ser allt Judy Dench är med i, det kan helt enkelt inte vara dåligt!
Bild: Vår rosenapel i trädgården
I går tittade jag på damernas klassiska sprint, så nu vet jag precis hur man gör! I alla fall i teorin, praktiken visade sig vara en annan femma. Vi har åkt ett varv runt fotbollsplanerna här utanför. Viljan är god, men det finns en hel del att anmärka på tekniken. Jag lyckades ramla på slät mark när jag försökte ta av mig skidorna. Nu ligger Käre Maken i soffan och vägrar röra sig. Och jag är inte så kaxig jag heller. I morgon blir det två varv. Fantastiskt detta att ha skidspår utanför dörren. Och lite roligt är det ju de sekunder man lyckas få lite flyt. Det skall snöa under dagen, så i morgon får Käre Maken gå först! Vi siktar mot de 8 km på golfbanan, i solsken och med kaffe och bullar i ryggsäcken.
Idag hade jag tur och lyckade sätta på tvn i tid för att se Plushenko, Lambiel och de andra toppåkande herrarna göra sitt korta program. Plushenko är min favorit för hans suveräna teknik och hans otroliga närvaro, Lambiel för hans underbara konstnärlighet och hans piruetter som ingen ens kommer i närheten av.
. . . och om några månader är här fullt av solande badgäster och lekande barn. Visst känns det helt overkligt?
Nu skall vi dra oss tillbaka, jag med en jättekopp cappuchino och Thedags för normalt byggda damer, och Hamlet för att ta en liten lur under sängen. 
Alltså, själv drabbad av både det ena och det andra (inte cancer, det har jag tack och lov sluppit) kan jag intyga att det inte är något att vara tacksam för. Det är något man måste finna sig i och det är lämpligt att göra det bästa av situationen. Men tacksam? My ass!
Hamlet fick det han alltid drömt om: En egen plats vid frukostbordet och BEN. Hade tänkt att han skulle sitta fint medan jag fotograferade, men Hamlet kunde inte vänta. Husse fick massor av varma sockar. Och Valrhonachoklad. Själv har jag fått vacker, långskaftad röd ros och STOR kartong Lindt-praliner. Som jag kommer att stoppa i mig alldeles för fort. Chokladen alltså. Inte rosen.
Den är JÄTTESTOR, det var precis så att vi fick in den i bilen, som är en Volvo combi och hur lång som helst. Detta underverk till matta skall varken ludda eller damma, och om man spiller något på den är det bara att ta till Ajaxflaskan, spruta och torka av! Om hälften är sant är jag nöjd. Våra underbara, från början vita, ullmattor har inte riktigt dessa egenskaper. Jag älskar denna vår nya matta, Käre Maken älskar den inte lika mycket, men jag hoppas att de skall växa ihop och att kärleken kommer med tiden.
är mitt redovisningsprojekt. Jag behöver inte lämna in förrän den 15. Vad gjorde jag i stället? Jo,, jag spelade dataspel och läste fantasy! Var det inte jag som påstod att jag var vuxen här om dagen? Det var nog inte riktigt sant. Men roligt har jag! Detta med att skjuta upp allt till sista minuten är en jobbig egenskap, ni kan ju föreställa er hur det har varit med tentaplugg och hemtentor. Men jag är i gott sällskap. Delar denna egenhet med Fritjof Nilsson Piraten. På hans gravsten står: "Här vilar askan av en man som hade vanan att uppskjuta allt till morgondagen. Dock bättrade han sig på sitt yttersta och dog verkligen . . . " och datum.
Idag är det tänkt att jag skall redovisa ekonomi. Det är det värsta jag vet. När jag säger det får jag oftast till svar "men det är inte så svårt!" Nej, det är inte svårt, det är TRÅKIGT. Så varför åtar jag mig sådant här???? Fullkomligt obegripligt och det skall inte upprepas. Ibland är jag så snäll så jag är dum. Bild: Snödrottning heter denna skapelse. Ser den inte lite otäck ut?
Har nu läst ut Trevanians The Main. Mycket bättre än förväntat. Den är upplagd som en polisdeckare, men är en skickligt genomförd berättelse om miljön och människorna i ett förslummat storstadsområde. Skriven med insikt och en viss värme utan nedlåtande medlidsamhet. Faktiskt den bästa bok jag läst på länge. Nu tänker jag läsa fantasy ett tag. Marion Zimmer Bradley får det bli. Brukar ta till hennes böcker när jag fått lite för stor dos av verkligheten.
Min passion för orkidéer har hållit i sig några år nu. Och idag har jag frossat. Blomsterlandet har utställning och det är UNDERBART! Hade kunnat vara där i timmar. Tyvärr är där dåligt ljus för foto, men jag har gjort mitt bästa. Det blir kavalkad de närmaste dagarna.
Känner igen varandra efter 40 år, alltså. Det konstiga är att jag inte känner igen mig själv. Det känns som om det var en annan människa, i ett annat liv, som gick i Torpaskolan för alla dessa år sedan. Så mycket som hänt, så mycket man upplevt, både positivt och negativt, allt man lärt sig, alla människor man träffat, allt som har förändrat den lilla överkänsliga, oroliga ungen till en vuxen människa. Allt detta som jag känner så stor glädje över. Jag är äntligen nöjd med mig själv och mitt liv, med alla irrfärder jag gjort på alla möjliga plan. Ett sådant roligt liv jag haft hittills och så mycket jag har hunnit med. Att jag har orkat! Jag vet vem jag är (det tog lite tid), det känns som om alla bitar fallit på plats. Och jag är fri att göra det jag har lust med. Livet är underbart!
Bild: Min perargonpippi har inte gått över än. Och det trots att det är orkidékavalkad på Blomsterlandet.
För den som undrar hur det gått med min favoritbil Gula Faran, skall jag här avslöja den hemska sanningen: Se bild. Och här har den stått med sina nätta sommardäck sedan före jul. Får nog fraktas bort till våren.
och i morse fastnade en av våra grannar med bilen i en snödriva utanför oss. Käre Maken och några andra närboende var ute och hjälpte till. Hamlet hjälpte också till. Han satt innanför dörren och skällde som en galning. Hela tiden. Det tog ganska lång tid att få loss bilen. Vi har talat om detta, Hamlet och jag, och han har nu lovat att vara tyst i en vecka. Nu är han ute i trädgården och skuttar som en kanin. Väldigt kallt om magen blir det för kortbenta hundar. 
