I dag skriver Carin Hjulström om samma historia som Cecilia Verdinelli skerv om i söndags. I samma tidning. Och som jag kommenterade i måndags. Vill i sammanhanget påpeka att jag är dj-ligt tacksam att jag INTE fått cancer. Trots eventuella möjligheter till personlig utveckling. Om sjukdom skulle utveckla personligheten är jag färdigutvecklad. Det behövs inte mer. Tack, det räcker nu. Hit, men inte längre. Kan tänka mig andra sätt att utvecklas. Vinner gärna lite pengar, t ex. Det tror jag skulle utveckla mig mycket gynnsamt.
Det luktar Pollyanna om det här positiva tänkandet. (Om någon kommer ihåg denna fullkomligt olidligt positiva idiot från min barndoms flickböcker. Som lyckades reta gallfeber på mig redan då.) Hoppas på det bästa kan man ju alltid göra, men förvänta det värsta, är mera min melodi. Då kan det negativa tänkandet göra att man blir positivt överraskad.
Teaterkritik: Rage – ställer viktiga frågor om dagens samhällsutveckling
och om kulturens roll
-
Rage Arv Milo Rau Regi Milo Rau Scenografi Anton Lukas, Josefine Lindner
Kostoym Anna Heymowska Video Moritz von Dungern Peruk och mask Mimmi
Lindell, Joha...

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar