
Har läst färdigt Kajsa Grytts Boken om mig själv. De första drygt 100 sidorna speglar troligen en tid i Stockholm som kanske var intressant för den som upplevde den, men ärligt talat, knappast för någon annan. Det privata lyfter inte till det allmängiltliga och stilen känns krystad. Så börjar hon äntligen slappna av runt sidan 120 och berätta rätt upp och ner och DÅ börjar språket flyta och hennes berättelse blir levande och intressant. Märkligt nog är hon som bäst de hon beskriver sitt arbete inom psykvården och sitt engagemang för interner. Förvånansvärt. Förstår inte denna uppradning av vem hon känner och vem hon haft sex med, det identifierar knappast henne, pekar på sorgligt dålig självaktning, något hon har klart för sig att hon har men jag betvivlar att hon inser vidden av och jag beklagar. Men man tycker om henne. Hon vill i grunden väl. Tycker bara inte riktigt att det räcker till en bok.
Bild; Gothia Towers.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar