Sensommarmorgon

Igår var det höst, idag är det sensommar, underbart soligt och ingen vind. Hamlet och jag har varit på morgonpromenad vid havet.
Här är receptet på mina "Nästan Nyttiga Muffins": 3 dl havregryn, 1,5 dl mjölk, 75 g smält smör, 2 ägg, 1/2 dl diabetikersocker, 1 dl vanligt socker. Rör ihop ovanst. 1 äpple (små tärningar) 1 dl russin, 1,5 dl vetemjöl, 1 1/2 tsk bakpulver, 1-2 tsk kanel blandas för sig och tillsätts i havregrynssmeten. Gräddas 10 min minst i 225 grader. Blir 12 muffins, inte så höga som jag skulle vilja, men väldigt goda! Tänker testa med 2 tsk bakpulver nästa gång. Receptet är till stor del "lånat" från Dagens Muffins och omarbetat. Lycka till!
Bild: Från morgonpromenaden.

Hösten, Tiden och Den Inre Klockan

Såg ett program häromdagen som handlade om våra inneboende klockor. Som talar om för oss när vi skall äta, sova, jobba, osv, och som vi är så dåliga på att lyssna till. Man hade gjort experiment och kollat blodsockernivån hos personer som fick sitt huvudmål på olika tider på dygnet. Alltså fick en grupp sitt huvudmål på morgonen, en grupp fick samma mål till lunch och en grupp fick det på kvällen. Det visade sig att samma måltid gav olika utslag i blodsockernivå beroende på vilken tid på dygnet den åts. Lägst nivå på morgonen, högst på kvällen. Underbara nyheter för en frukostälskande diabetiker. Har nu utökat min redan stadiga frukost med leverpastej och cornichoner. Regeln är att man skall äta frukost som en kung, lunch som en prins och på kvällen som en fattiglapp. Passar mig fint. Har testat några dagar och det funkar jättebra. Förutsatt förstås att fattiglappar har tillgång till mina "nästan nyttiga" havremuffins med äpple, russin och kanel till kvällsthéet.
Bild: Rönnbär. Hösten är här!

Victoria Holt

Här är en dam som visserligen skriver, jag får medge, ganska lättviktiga romantiska romaner med gotisk touch men som lyckas klämma in intressanta historiska fakta och miljöer, och hon är noggrann med sin research också! I Näktergalens hemlighet får vi följa med i Florence Nightingales sällskap till Skutari och Krim-kriget. Underbar verklighetsflykt, (ja, alltså inte Skutari-avsnittet) lättläst, romantiskt och spännande. Precis vad man (åtminstone jag) behöver ibland. Victoria Holt skrev över 200!! böcker, oftast historiska miljöer. Inte bara romantik, en hel del biografier också. En res- och äventyrslysten dam. Hon dog till havs mellan Grekland och Egypten, vid 86 års ålder. Så härligt att vilja/orka resa vid så pass tilltagen ålder. Vilken beundransvärd aptit på livet.
Måste tyvärr sluta här, Hamlet skäller och vill på promenad. Vi ses!
Bild: Chokladblomma igen, en favorit.

Statistikräknareländet

Har helt otrolig otur med de statistikräknare jag installerar. Företagen försvinner ofelbart spårlöst ur etern. Det är bara en tidsfråga. Den senaste jag installerade räknade bakåt. Ibland. Allvarligt talat . . . Nu ger jag upp. Det är visserligen roligt att se hur många som kommer in och hälsar på, men jag får klara mig utan det nöjet ett tag.
Idag tar jag Gula Faran till Göteborg och en för min del väldigt spritfri kräftskiva med gamla vänner från mitt förflutna. Skulle gärna åka tåget istället, men tågen går sällan på helgerna och tiderna passar inte alls.
Mina romantiska romaner av Victoria Holt har anlänt och jag skall börja läsa den första nu. Kaffet är redan klart.
Ha en riktigt fin lördag, vi ses i morgon!

Rosens namn

Filmen kommer i kväll 20.00 på kanal 8. Umberto Eccos historia som jag skrev om häromdagen. Med Sean Connery som springer omkring och ler snett och säger "sch". Funderar på att se den, den är bra. Men otäck!
Bild: Taklök heter den här lilla sötnosen. Obegriplig nog.

Ibland går Huliganen på gatorna som en vanlig hund

Dock inte särskilt ofta. Här sitter han lydigt och väntar medan matte handlar på ICA. Dit fick jag släpa honom, vilt skällande på allt och ingenting. Så väntar han snällt och framför allt tyst, för att promenera hem som om han vore kursettan på dressyrkursen. Han har några skruvar lösa, vår hund, men ibland är jag omåttligt stolt över honom.

BONES - Dance Break

Lyckades igår få se ett gammalt avsnitt av Bones som jag inte sett tidigare. Trodde det var omöjligt och att jag sett alla avsnitt minst två gånger. Ett julavsnitt har jag sett tre gånger och blir fortfarande tårögd på slutet. Är absolut inte klok! Gårdagens reprisavsnitt var ialla fall jätteroligt, med Zack som deltog från psykvården, iförd vit pyjamas. Bjuder här på Jeffersonianskt dansutbrott. Varsågoda.

Stormen. Dag 2.

Här blåser rakt in från havet och jag vill verkligen inte gå ut. Dessutom har mitt bilbatteri givit upp andan, så vill jag till affären måste jag cykla. Hjälp!! Käre Maken och hans skruttiga men alltid fungerande gamla Volvo är i Göteborg, så därifrån kommer inte hjälpen.
Läser en Dorothy Sayers. Av Jill Paton Walsh. Om hur Lord Peter och hans fru Harriet tillbringade WWII. Jätteroligt att läsa och jätteroligt har Ms Paton Walsh haft när hon skrev. A presumption of Death heter boken. Skriven på begäran av Dorothy Sayers-sällskapet. Mrs Sayers må vara död, men Lord Peter lever.
Bild: Grått visserligen, men så här ser det inte ut idag.

Dear Mr Wilde!

Läser liten biografi om Oscar Wilde, skriven av ett av hans barnbarn. Innehåller massor av foton och teckningar. Oscar W. är en av mina husgudar, så lysande begåvad, så charmerande och så rolig! Det finns en underbar film om honom där han personifieras av en annan av mina husgudar, mr Stephen Fry. Som är som gjord för rollen. Oscar Wilde påstås ha vandrat omkring i London med lilja i handen. Förstår inte varför det skulle vara så upprörande, men här är en lilja till honom. Två, till och med, snål är jag inte!

Skuggbiblioteket

av Mikkel Birkegaard. Underbart konspirationsteoretisk fantasy i böckernas värld. Med centrum i ett Köpenhamnskt antikvariat. Ljuvlig läsning för en boknörd som undertecknad. Han skriver noggrant och exakt, man får precisa beskrivningar av människor och miljöer. Lite för exakt, kanske. Fantasin får inte riktigt spelrum. Men det är en rolig idé som här utvecklas. Må herr Birkegaards skrivförmåga också utvecklas, detta är en debutroman och han verkar ha potential. Till nästa bok, kanske? Läste några recensioner. DNs kritiker verkar tro att författaren jämställer sig med Umberto Ecco och Rosens Namn, en mångbottnad historia där ramberättelsen utspelar sig i ett medeltida bibliotek. Birkegaard har säkert läst boken, men jag kan inte spåra några tendenser till sådant storhetsvansinne. Det intressanta är att denne kritiker gör jämförelsen. Tror att författaren kommit ut med bok nr 2, men den är så vitt jag kan utröna inte översatt än. Min danska är klen, så jag väntar. Med spänning!
Bild: Rosen i ljus. Och Skugga.

Ruta 3. Vilodag?

Ligger gärna i soffan hela dagen, har börjat på en verkligt lovande bok, en fantasy om böcker. Skuggbiblioteket heter den. Dansk författare. Återkommer om denna.
Efter mitt Danielle Steele-försök kastade jag mig över datorn och Gojaba.com och beställde tre Victoria Holt. För det facila priset av 130:- + frakt. Billigt för min favorit i romantikgenren. Söta historier, gärna i historisk miljö, med lite spänning och välskrivet. Ibland är detta precis vad jag behöver. Och orkar med. Nu tar det ju flera veckor innan böckerna kommer, så jag sprang till biblioteket också, och hittade ovanstående fantasy + Oscar Wildes familjealbum + lite annat smått och gott.
Betr Danelle Steele: Till försvar för hennes urusla, endimensionella böcker kan man notera att det är nog så hon upplever livet eller möjligen önskar att det var. Hon har varit gift sex gånger. En gång med en man dömd för flera våldtäkter, en gång med en heroinmissbrukare. De flesta äktenskapen rekordkorta. Hon har nio barn. Hon må vara naiv och skall vi kalla det obotligt optimistisk? i sitt privatliv, men hon har obegripligt nog tjänat en förmögenhet på sitt skrivande.
Fixar nu mera kaffe och återgår till soffan.
Bild: Ruta 3.

Inte det bästa av lägen

Är inte i bästa form just nu, ni får ursäkta bloggavbrott. Här kommer dessutom kritiskt utbrott. Lånade inte bara en utan två böcker av Danielle Steel på biblioteket. I tron att sura, snobbiga kritiker helt enkelt inte tycker att romantik-genren är tillräckligt "fiiiin". (För säkerhets skull lånade jag en gammal Ken Follet också, men den visade det sig att jag hade läst.) Jag hade fel och kritikerna är varken sura eller snobbiga, de har helt enkelt fullkomligt rätt. Vilken smörja! Konceptet är inte komplicerat precis: Olyckliga rika människor blir lyckliga på slutet genom att träffa den rätte/rätta. Gärna lyxig resa i mitten av boken. Det hade jag kunnat smälta om hon bara hade kunnat skriva, men icke! Personteckningarna är platta och hon kan inte ens göra levande miljöbeskrivningar. Bara dyra. I brist på innehåll radas detaljerade beskrivningar av oväsentligheter upp. Danielle Steel påstår sig göra research i flera år inför varje bok. Dock gör hon det inte särskilt noga, hon tror att Uffizierna ligger i Venedig. Hon verkar dessutom tro att det är ett palats.
Bild: Pelargon från lådorna vid uteplatsen. Gillar när bilderna ser målade ut. Skulle gärna vilja att en av mina hängde på familjen Medicis gamla kontor, numera konstmuseum. I Florens.

Ruta 2.

I Yashims sällskap och med Jason Goodwins hjälp har jag tillbringat flera dagar i 1800-talets Konstantinopel. Jag har besökt garverier och vattencisterner, marknader och palats och träffat Aimée, den franska kreolskan som blev valide, dvs mor till sultanen. Yashims "sidekick", bokens dr Watson, det polska sändebudet Palewski är verkligen tagen på kornet. Han är mer levande för mig än Yashim själv.
Intrigerna är över lag ganska snåriga i alla tre böckerna, men detta är inte deckare i första hand, detta är historiska romaner, uppbyggda runt deckarintriger.
Bild: Fattar inte hur denna skira poetiska lilla växt kan ha ett så prosaiskt namn som RUTA.

Ruta 1.

Idag har vi höst här i Falkenberg. Hamlet och jag skall ut och gå en sväng, sedan tänker jag tillbringa resten av dagen i Istanbul tillsammans med enucken Yashim. Han lagar mat hela tiden, man blir väldigt hungrig. Påminner om Fem-böckerna jag läste som barn, där det dukades upp väldiga måltider på var och varannan sida. Här är maten lite mer sofistikerad. Man får verkligen lust att prova.
Bild: En liten ruta som jag planterade för något år sedan.

Lycka

Kan vara av det mest skiftande slag. Gjorde frukost när jag vaknade och placerade mig med den, hunden och min bok i soffan. Och insåg att jag kunde ligga kvar där hela dagen om jag hade lust. En varm lyckokänsla spred sig i hela kroppen och jag har kvar den än. Kan bero på ett två-timmars telefonsamtal med Kära Dottern också. Vad hade jag gjort utan henne? Det är tur att de här kompisabonnemangen finns, annars hade jag varit RUINERAD!
Boken jag läser är Jason Goodwins Enuckens gåta. Som han fick en Edgar för. Vet inte om det är den bästa deckare jag läst, men som utflykt till 1800-talets Konstantinopel är den fantastisk. Det är nästan så man kan känna dofterna (och stanken, för den delen).
Bild: Ros. Igen. Till oss alla.

Inception

Jodå, underhållande action/sci-fi och väl spelad. Det gäller att hänga med i intrigen. Höll på att bli riktigt irriterad i början innan förklaringen äntligen kom. Några bildmässigt intressanta sekvenser, åtminstone i början. DiCaprio är bra här. Som alltid, nu för tiden. (Gillade honom inte i Titanic, men det är jag väl ensam om.) Men det är intressant hur Michael Cain totalt dominerar så snart kommer i bild. Och hur väl man minns honom. Ett trick många av de engelska skådespelarna, tränade för teatern, lyckas så väl med. Stephen Fry när han dyker upp i Bones, t ex. Hugh Laurie i House, osv. Intrigen och sättet att filma är det som gör att filmen sticker ut. Men det är märkligt hur våldsam den amerikanska drömmen är. Och hur färg- och fantasilös. Här hade man ju tillfälle att ta ut svängarna ordentligt, men icke! Blekt, det är vad det är. Trots allt, som helhet en underhållande film, gå och se den. Men om du skall se den på Bergakungen i Göteborg: Tag med fleecesockarna, där var iskallt!
Bild: Färgskalan här går väl ihop med filmens.

God lördagsmorgon

har jag, med jättefrukost och tidningsläsning. Hopps ni har detsamma!
Måste nu kort återgå till Davidsskulpturerna. Det blir sista gången, jag lovar! Jo, den tredje David är en tidig skulptur i marmor av Donatello (han med bronsskulpturen med hatten, om ni minns). Alltså Michelangelos skulptur är jättelik, en idealiserad mansbild med massor av muskler, ett hantverksmässigt mästerstycke och ett typiskt renässansverk, men är det en bra bild av David? Mja jag vet inte det. Om detta är David, hur ser då Goliat ut? Nu när jag har tänkt på det en stund tycker jag nog bättre om Donatellos bronsskulptur. Med hatt och allt. En vänare, yngre David. Vi grundar en del av vår uppfattning om Michelangelo som den store mästaren på Vasaris skrifter, och Vasari och Michelangelo var bästa vänner. Opartiskhet existerande inte under denna tid i historien och Vasari frossar i superlativer. Man måste granska sina källor! M:s Pietá i Peterskyrkan är iallafall helt underbar och här förtjänar han alla superlativerna.
Absolut sista chansen att se utställningen på Eriksberg i helgen. På söndag är det slut. Enda möjligheten att se så mycket renässanskonst utan att åka till Florens.
Bild: Ingen blomma i centrum denna gång, här är det det lilla krypet som har huvudrollen. Så fantastiskt fina kamouflagefärger!

Sandstrand

Det har inte blivit så många strandbilder i år. Begriper inte varför. Bidragande orsak kan vara att jag alltid har en hund som sliter och drar i sitt koppel när jag är där. Här är från i alla fall från sanddynerna. Oskärpan skyller jag gärna på Hamlet.
I morgon skall vi till Göteborg och se Christopher Nolans Inception. Med Di Caprio. Recension följer. En fin dag önskas alla!

David i Florens

Michelangelos Davisskulptur i marmor är 5,17 m. Den lille David är alltså jättestor. Skapad ur ett enda block. Bara detta en prestation. Det finns fler Davidsskulpturer i Florens, 3 om jag inte minns fel. En är av Donatello, utförd i brons. En naken, späd men muskulös yngling endast iförd en söt lite hatt med blommor runt kullen. Skrattade gott första gången jag såg den. Vilket råkade vara på en föreläsning i konsthistoria. Ira Tepfers, föreläsande lektor, tittade strängt på mig och sa att hatten representerade Florens. Jo, jo, må så vara, det ser urlöjligt ut i alla fall! Måste också påpeka att Michelangelos David har opropotionerligt stora händer. Som dasslock, faktiskt. Beklagar dessa hädiska utbrott, måste fått för mycket av Konsten med stort K igår. Det var lite för mycket okritisk beundran och lite för lite humor för min smak. David och Goliat, förresten, är inte bara den lille mot den store. Det är också den beväpnade mot den obeväpnade. Hur beundransvärt är det?
Bild: Blomma förstås, vad hade ni väntat er? Till Donatello. Förlåt att jag skrattade. Det är en fin skulptur, googla får ni se. Obs att den är ca 1,6 m hög.

. . . and there was light

Eller hur var det nu? På denna renässansutställning får man mestadels treva sig fram i mörkret. Utom när man kommer till Michelangelos David, då blir det äntligen ljust. Sista veckan att se utställningen om några av renässansens mästare på Eriksbergshallen. För en väl tilltagen entréavgift kan man roa sig ganska länge i 1400-talets Italien. Till hjälp har man 2000-talets teknik för att få information om de enskilda verken. På det hela taget en underhållande utställning. Men . . . På något sätt går det konsthistoriska sammmanhanget förlorat i detaljerna. Det historiska har man lyckats väl med, men var är kopplingen till konsten i antikens Grekland? Som ju faktiskt är den stora poängen. Är lite förvånad faktiskt. Det är ju möjligt att den guidade visningen gav mer. Behållningen för min del var den nyupptäkta Leonardon och så David, förstås. Vi har träffats förut, David och jag, och det var ett kärt återseende. Han är verkligen magnifik.
Bild: Samma ros som igår, annan vinkel. Idag kan den få stå för Florens.

Bellinis porträtt

Historikern Jason Goodwins bok utspelar sig i Venedig och Istanbul 1840. Huvudpersoner är enucken Yashim och den polske adelsmannen Palewski. Snårig men lyckad intrig och underbara miljöer. Passar mig perfekt. Och målningen existerar, en bild av en blek och vassnäst sultan Mehmet II. Skall nu leta upp de två föregående deckarna med Yashim. För den första, Enuckens gåta, fick mr Goodwin en Edgar. Finare utmärkelse är svårt att hitta i deckarvärden.
Under tiden underhåller jag mig med Carina Burmans Hästen från Porten. Mer Istanbul och 1800-tal, och Euthanasia Bondesson är en favorit.

Äntligen hemma

är min mycket saknade Käre Make. Med min favoritparfym Guerlains Samsara, tack, tack och en hel del smått och gott i matväg. Äntligen är ordningen återställd. Hamlet kan inte riktigt tro att det är sant och vaktar honom så han inte skall försvinna igen.
Och äntligen är jag klar med Penny Vincenzi och Vår bästa tid. Den var väl inte det bästa jag läst, lite krystad intrig och det var svårt att hålla isär alla personer. Hon har skrivit mer underhållande böcker.
Har nu börjat på en deckare som utspelar sig på 1400-talet. Sultanens enuck beordras att söka rätt på en tavla. Borde passa mig precis.
Bild: Den blåaste blomma jag sett.

Tack för igår!

Hade jättetrevlig födelsedag, tack alla som bidrog! Till och med tvs kanal 9 var vänlig nog att visa en gammal Morse-deckare som jag inte sett. Trodde inte sådana fanns. En present helt i min smak.
Det regnar här hos oss och dagen skall tillbringas i soffan med jättekaffekopp och Vår bästa tid.
Bild: Våra rosor, som redan haft sin bästa tid.

Min bästa tid

Tack för alla gratulationer! Förra året firade jag min födelsedag i Beijing, idag skall jag fira med Kära Dottern på Lai Wa, Göteborgs bästa Kina-restaurang. Man får ju hålla på traditionen så gott det går!
Penny Vincenzis Vår bästa tid är uppbyggd kring en seriekrock på motorvägen. Ingen ny idé, såg en engelsk tv-serie uppbyggd på samma sätt för mindre än ett år sedan, men idén är ju bra ändå.
I veckan såg jag Mordet i prästgården, en Agatha Christie med Miss Marple som detektiv. Underbar inspelning, från 80-talet tror jag, med Paul Eddings som den förvirrade pastorn. Så otroligt bra han spelar! Drack thé med scones till för att få den rätta stämningen. En kombination jag kan rekommendera.
Bild: Lotusblomma från Ci Xis fantastiska Sommarpalats utanför Beijing. Till mig och till Er.

Helt utmattad

är jag efter besök på både IKEA och Freeport. De göteborgare + turister som inte var på det ena stället var på det andra. Fick dock gjort det jag tänkt, nästan. Tack Wojtan för hjälpen! Dessutom har jag köpt mig en ljuvlig Salming-morgonrock, hellång och vackert grå, och ett par supermjuka byxor från Newport, som jag nästan köpte till fullpris förra året.
Bild: Helenas blommor igen.

Morgonpromenad med Tess

har jag varit ute på idag. Går till så att hon promenerar i Göteborg, jag och Hamlet i Falkenberg, med mobil och headset.
Har lagt Årstafrun på is, har svårt att koncentrera mig. Läser istället Penny Vincenzis Vår bästa tid. Den kom med posten från Bonniers, jag hade glömt avbeställa. Feel-good av bästa märke, skrivet med humor, värme och en icke föraktlig dos elakhet. Hade glömt hur roligt denna dam faktiskt är.
Bild: Helenas UNDERBARA blommor, nu mina nya favooritmodeller. Var tvungen att köpa dem en ny vas, hade ingen som gjorde dem rättvisa. Köpte naturligtvis också en massa örter, det var ju rea. Och då måste jag ju köpa några krukor till, osv, osv . . .

Stranden

Mina strandbilder blev inte som jag tänkt! Surar kollossalt. Skall släpa mig ner någon tidig morgon vilken dag som helst nu för att få det ljus jag vill ha. Bland sanddynerna: Helena med Huligan. I kvällssol.

Dolda dagböcker

Det är tyst i huset. Nåja, kanske inte tyst precis, Hamlet är olycklig och skäller på allt som rör sig. Hans husse har åkt till Polen med sin son där de skall spela Polonia Cup på Amber Baltics fina golfbana. Ett årligen återkommande jippo som ofelbart infaller på min födelsedag och till vilket jag följer med ibland. Så alltså inte i år. Vill fira med Kära Dottern denna gång.
Läser nu Årstafruns dolda dagböcker. Kristina Ekero Eriksson har gått till originalhandlingarna, de 5000 dagbokssidor i A4-format som Märta Helena Reenstierna efterlämnade. De tre böcker om Årsta som utgavs för 70 år sedan använder sig av samma material men har ett kulturhistoriskt urvalstema, Kristina Ekero Eriksson väljer att göra en biografi. Har läst den gamla versionen i samband med en kurs, åtminstone de två första delarna, det skall nu bli spännande att få sätta Årstafrun i ett mer personligt sammanhang.

Sköna juveler och massor av kaffe

Hittade fler tveksamheter i Parfym-boken. Författaren har kanske läst alla de böcker som stod uppradade på slutet, men om man inte förstår vad man läser och inte förhåller sig kritisk till sina källor är det rätt oväsentligt vad man läst.
Läser istället, och med förtjustning Cecilia Michaneks bok Smycken. Underhållande och informativt. Har lärt mig massor, framför allt roliga skrönor att berätta vidare.
Inviger idag min nya kaffekopp. Äntligen rätt storlek! Rymmer dryga halvlitern. LOB-design, finns på Duka.

Parfym. En väldoftande historia?

Läser nu Mandy Aftels bok med ovanstående titel. Frågetecknet är mitt och syftar på författarens syn på sina källor. Här citeras, utan källangivelse, en lång passus om den franske parfymeraren Réne, samtida med Catharina de Medici (1519-1589), tagen ur Alexandre Dumas roman Drottning Margot (i min bok som saknar utgivningsår Del II s 29). Romanen är förvisson baserad på historiska händelser, men någon faktabok är det verkligen inte! Och hur väl kan man då lita på andra fakta? Mja, tror inte det, har nog tappat förtroendet här.
Frittolerna blev helt ok, var framför allt väldigt roliga att göra. Skall putsa lite på receptet innan jag lägger ut det.
Bild: Från trädgården, chiaro/scuro.