Ensam hemma

kan man inte säga att jag är, Käre Maken och Huliganen är på plats, men vi har inga gäster längre. Kära Dotttern försvann med 13.20-tåget, alltför tidigt. Nu funderar jag på hur jag har orkat. För en ME-patient är detta med en veckas gäster en icke föraktlig prestation. Är nu livrädd att jag skall kollapsa och vågar knappt sätta mig ner. Det är nämligen så, att visst kan man orka om man bara ger sig 17 på det, men man får för det mesta betala DYRT för det. En tur till Göteborg kan kosta mig två dagar i sängen, tex. Det får det vara värt, livet skulle ju bli väldigt tråkigt om man ingenting gjorde.
Väntar nu på lite värme, har massor jag vill göra med rabatterna på framsidan av huset, men inte i denna kyla, tack. Glädjer mig samtidgt åt den (kylan, alltså), lökväxterna håller sig så länge denna underbart evighetslånga vår. Har till och med påskliljor kvar, sedan en månad tillbaka. Måste vara rekord.
Vill gärna visa er den här söta lilla blomman, en ny favorit. Heter något fullkomligt gräsligt, kommer inte ihåg vad. Har inhandlat två plantor som skall planteras på var sin sida om ingången. Så vacker, med flera röda färger samtidigt.

De här violerna har plötsligt dykt upp i en av rabatterna. Första gången vi ser dem, och vi har bott här i fyra år nu. Hur gick det till?