Ofelia. Och Paige.

En sådan cool liten hund! Sov hela natten utan ett enda pip. Sover, leker och äter. Mest sover. Hon och husse är helt överens och ligger nu i soffan. Ofelia heter hon, vi fortsätter vår Shakespearianska linje. Vill bara varna för att det i fortsättningen kommer att bli löjligt mycket hundbilder i den här bloggen.

Så var det Samantha Shannons fantasyserie. Den första boken är översatt, ett jobb jag inte skulle åta mig, men jag håller mig till den engelska versionen. En kul språklig grej är att en av huvudpersonerna är svensk, och säger "djävla telefon" och "sötnos" med jämna mellanrum. Ser ju helt annorlunda ut mitt i en engelsk text och får mig att hoppa till varje gång. Åtminstone hoppar jag mentalt.

Våra clairvoyanter lever i en slags, på det hela taget ganska välorganiserad, undre värld i ett framtida London. Hon skall vara streetsmart, vår drömgångare Paige, men hittills verkar detta betyda att hon blir sönderslagen så fort hon visar sig. Böckerna är, mycket medvetet, späckade med fysiskt våld. Inte så många brutna ben, men massor av blåmärken. Personligen finner jag denna fascination för fysiskt våld bottenlöst naiv, men detta är en trend. Suck. Icke desto mindre, blinkningar åt Hungergames, m fl och det är ju alltid roligt. Åtminstone när man fattar åt vilket håll det blinkas. Gör dessvärre att jag anar oråd beträffande storyn som då alltså skulle kunna tänkas följa en alltför enkel linje. Hoppas jag har fel. Nu är ju ofta, men inte alltid, fantasy upplagd på ett likartat sätt. Det är inte slutet, det är resans gång som är det väsentliga.
Läser alltså på. Men Ofelia tar GANSKA mycket tid.😁