onsdag 15 november 2017

Fantasier

är tråkigt nog klar med Marie Lus gamer-sci fi Warcross. Underbart hopfantiserad som vanligt. Detta är en ny serie av Lu och hon gör allt bra. Hennes framtida världar är möjliga, närmast trovärdiga. Hennes personer mångfacetterade och framför allt olika varandra. Man slipper blanda ihop dem. Storyn är MYCKET bra, även om jag kanske inte blev så väldigt överraskad av ett av överraskningsmomenten. Till och med själva spelet är spännande, även för mig som inte spelar den sortens spel själv. Briljanta Marie Lu!

Läser nu Karen Baos tvåa: Dove Exodus. Tyvärr känns den lite blek i jämförelse med Warcross. Men ok så här långt, jag är bara i början. Vi är på översvämmade jorden i den här boken. Förra utspelade sig på månen. Tillräckligt nära för att kittla fantasin ordentligt.

Ofelia fantiserar om att hennes löp ska ta slut så att hon äntligen ska få springa lös igen. Annars är hon väldigt nöjd med mitt läsande. Då kan hon hålla mig sällskap i soffan. Det fungerar fint. Det som inte fungerar så fint är den tänkta putsningen. Har nu köpt effileringssax  och rent teoretiskt skulle jag nu kunna frisera min stiliga (nåja, gulliga) hund. Emellertid är hon inte särskilt samarbetsvillig och hon sitter inte alls still när man ber henne. Vi jobbar på processen men har inte nått ända fram ännu. Eller hur det nu är man uttrycker ett totalt misslyckande i  politiska kretsar.

fredag 10 november 2017

Utelåst

från min egen blogg har jag varit. Förbannelse över Google och deras säkerhetsrutiner som jag inte bett om. Tog mig flera dagar att  bryta mig in.

Under tiden har jag läst del två, och nästan del tre av Aveyards Red Queen. Över förväntan, måste jag säga. Intrigerna är intrikata men inte helt otänkbara, magin, dvs silvrarnas och blandblodens olika förmågor är spännande och fantasifulla, personteckningarna är fängslande. Till min förtjusning skriver Aveyard på en fjärde bok.

Tur det, jag blir klar med tredje delen i kväll, då övergår jag till Marie Lu och Warcross. Har också planer (vaga sådana) på att övergå till fantasy för vuxna. Goodreads är min informationskälla. Där listar man årets bästa böcker i olika kategorier. Är inne och röstar på mina favoriter då och då.
Håller fortfarande på med att fotografera himlar. Här är solnedgång i min trädgård. Mot havet.

onsdag 1 november 2017

Nya paket


Jaha, nu är Halloween över. Åtminstone tror jag det. Här i Sverige råder en viss begreppsförvirring som gör att man får vara beredd med godispåsarna i en vecka ungefär, innan man äntligen får äta upp det som eventuellt är kvar.  Vi hade fint besök i går, men så hade vi annonserat tydligt med lysande pumpa på trappan och kusligt spöke i köksfönstret. Sista omgången barn var verkligen inte stora och var åtföljda av frysande förälder. Men underbart utklädda och sminkade var de! Tror det är nyttigt, dels med utklädningen som sådan, dels att det avdramatiserar både död och mörkrädsla. Dessutom är det ju kul för oss!

Spöket är verkligen kusligt, åtminstone om man inte stänger av ljudet. Det Uuhuuu-ar och Oohooo-ar  så lilla spöket Laban hade blivit alldeles grön av avund.

Har precis fått nytt paket från Bokus. Denna gång med bl a Marie Lus senaste: Warcross  Utspelar sig i gaming-världen. Ser SÅÅ mycket fram emot att få läsa den. Marie Lu är en stor favorit. Liksom då Samantha Shannon vars trea om Paige Mahoney jag just varit inne på Goodreads och röstat på. Den är välförtjänt nominerad till fint pris.
Måste bara läst klart Röd Drottning-serien först. Det Aveyard gör bäst är personporträtten. Inga schabloner här inte, och man vill verkligen följa med på äventyret. Dvs man önskar så att rebellerna skall få ihop en armé och lyckas störta regimen.

Ny väderbild som ni ser. Beror på att Ofelia jagar upp mig på tider jag aldrig varit uppe på förr. Jo, när jag jobbade, men då var jag i det närmaste medvetslös på morgonen och såg inga vackra soluppgångar 😊

söndag 29 oktober 2017

Tid för pumpor

Var på Halloween på Liseberg i lördags. Parken var SÅ fint pyntad med  massor av figurer och ett överdåd av pumpor. Kände att jag var absolut tvungen att karva mig en egen. Pumpa, alltså. För första gången. Gjorde dessutom pumpasoppa, också detta en premiär. Riktigt gott. Hade potatis och morötter i, pumpan är inte jättestor. Har hängt mitt spöke i köksfönstret och inhandlat godis. nu kan det bli Halloween när som helst!

Upptäckte att det kommit ut en ny samling  deckarnoveller av P.D. James. Lite oväntat kanske, hon har varit död sedan 2014. Emellertid ett absolut måste ha så här i hösttider, när regnet smattrar och vinden viner och det är ren lycka att få sitta inomhus, med massor av tända ljus och en bok. Bryr mig alltså inte om hur det har gått till, skall beställa i morgon.

Förundrad, förutom över "spök"-skrivande
deckarförfattare, även över alla dessa märkliga svampar som dyker upp i gräsmattorna denna höst. Har aldrig sett fenomenet förut. Om de går att äta har jag mat fram till våren, tror jag, men har inga planer på att provsmaka. Misstänker att de kan utgöra ett effektivt mordvapen i vilken deckare som helst.

Läser vidare i Aveyards fantasytrilogi. Den är faktiskt prisbelönt. Naturligtvis är filmrättigheterna uppköpta, här finns det faktiskt planer, framskridna sådana, på att filmatiseringen skall bli av. Kan nog bli riktigt bra, bomber och granater, rebeller och förrädare i vartenda hörn.




fredag 27 oktober 2017

Fler klagovisor, nu om tv 😈

...och ännu en väderbild. Varsågoda!

Känner att jag måste avslöja mina böjelser för snälldeckare på tv, samtidigt som en varning är på sin plats. Jag är just nu hemfallen åt en förfärlig tv-kanal som heter TNT. Visar till största delen rena lågvattenmärken, men också en och annan pärla. Nåja, en pärla i alla fall. Bland lågvattenmärkena hittar man bl a Garage Sale Mystery, en långfilmsserie där fina antikviteter visserligen skymtar förbi, och där storyn inte är helt värdelös men där alla kvinnor ler till förbannelse, springer omkring på höga klackar  (Jo, de springer. Försök själv får du se hur dumt det ser ut och hur svårt det är!) och du inte kan skilja mammorna från deras tonåriga döttrar. Osmakligt. De skriker också. Alla kvinnor, både mammor och döttrar. Brrr! Det är över huvud taget svårt att skilja de kvinnliga skådespelarna åt, de är så intill förvillelse lika.
Så är det Gourmet Detective som jag verkligen måste varna för. Huvudrollsinnehavarna spelar två så otrevliga människor så det är svårt att veta vem som är mest obehaglig. Satsar på den kvinnliga polisen som har mer och större tänder (som hon ständigt visar) än en häst. Inte ett vänligt ord från henne. Själva gourmeten är lika olidlig han, självgod, nedlåtande och påstridig. Möjligen skall detta vara roligt. Är i så fall totalt humorfri. Lyckades bara ta mig igenom ett avsnitt, det fick räcka.
En annan pärla
Så till pärlan. Aurora Teagarden Mysterys. En kanadensisk långfilmsserie. Ja, jag vet, namnet är inte lovande och OK, Aurora pratar med en röst som en liten flickas, i de senare filmerna är hon ofelbart klädd i ljusblått och rosa, kläderna har barnsliga skärningar. Och hon trippar. MEN den här serien är gjord med den svartaste humor. Jag älskar den! Kan knappast bärga mig till nästa avsnitt. Favoritepisoden av ett flertal är när Aurora och hennes bästa väninna försöker laga en läckande kran i Auroras trädgård och liket av den tämligen storvuxna, kolossalt sura, högsta polischefen kastas ut ur ett litet flygplan och landar vid deras fötter. Väldigt tidigt i filmen, så jag avslöjar egentligen inget. Efter detta är jag såld. Dessutom dyker Yannick Bisson upp, välkänd, prydlig och välkammad hjälte från en annan kanadensisk pärla: Murdoch Mysterys. Den serien har gått fler säsonger än jag vågar tänka på.

I väntan på nästa Aurora-avsnitt läser jag Victoria Aveyard. Röd Drottning-trilogin.  Riktigt bra hittills. Hade glömt jag köpt böckerna, hittade dem igår. Återkommer när jag är klar.

torsdag 26 oktober 2017

Hundar och kråkor

Hej på er! Det var ett tag sedan. Har saknat er, men har helt enkelt inte haft tid. Mycket märkligt med tanke på att jag inte behöver slösa min tid på arbete. Men det är så mycket annat....
Har tittat för mycket på tv-metrologernas väderbilder. Här är en alldeles för tidig morgon hos oss.

Läser på som vanligt. Kan med glädje meddela att Roths Dödens märken ingår i en serie, alltså inte en enstaka roman som jag fruktade i förra inlägget. Ser fram emot nästa.
Julianne Donaldsons andra roman är inte en direkt kopia av debutromanen. Men nära nog. Böckerna är absolut inte de sämsta i genren (romantik i 1800-talsmiljö), men knappast de bästa heller. Kommer inte att läsa nästa. Om jag inte blir desperat, förstås.
Knappast Yggdrasil, det var en ask

Så var det Leigh Bardugos duologi Six of Crows. Köpte den efter att ha studerat recensioner. Blev mycket förvånad och nästan arg när jag läste inledningen som är som stulen från Samantha Shannons Bone Season. Kriminellt gäng, victorianska kläder, ledaren som dessutom heter Kaz i jämförelse med Shannons Jax, komplicerad relation med sin kvinnliga andreman Bardugos Wraith (vålnaden), Shannons Pale Dreamer. Det är ALLDELES för mycket för att vara slump. Emellertid, Bardugos historia utspelar sig inte i London utan i ett fiktivt Amsterdam, det holländsk-influerade språket är lite kantigt i mina öron. Men man vänjer sig. Vad man som svensk däremot inte vänjer sig vid är hennes egendomliga nordbor. Jodå,  jag är säker på att de är nordbor; en av de onda sådana heter Ahlgren, vilket får varenda svensk att relatera till Ahlgrens bilar, påsar med skumgodis som funnits i handeln sedan min i dunklet försvunna barndom. Jo, det blir komiskt. För övrigt är Bardugos nordbor djupt religiösa (en sorts vikinga-religion med fiktiv Yggdrasil i centrum) och mycket puritanska. Tämligen förbluffande för i alla fall min generation som vant sig vid att utomlands möta egendomliga synpunkter på den svenska synden och vad detta kan innebära. Sverige är dessutom ett av världens mest sekulariserade länder. Men ok, det är ju saga det här. Väldigt roligt är också kartan där man kan hitta landet Avfall(e), alltså sopor, på svenska. För i helvete, Bardugo, kan du åtminstone inte googla dina infall? Tror att någon i din närhet driver med dig.
Dock, det är en spännande och genomtänkt historia, upplägget andas Oceans 11, men genomförandet är bra. om än något omständligt. Bardugo får (något oförtjänt i mina ögon) mycket bra kritik för denna duologi, däremot blir hon totalt nedsablad i sin debuttrilogi. Tja, jag kommer i alla fall aldrig att läsa den.

Ofelia, lite retlig eftersom jag stör henne i hennes lur på badrumsgolvet. Som har värmeslingor. Perfekt för en förmiddagsslummer. Ofelia har idag varit och fått manikyr, pedikyr samt tassarna friserade inför höstens regn och rusk. Hon har nu underbart söta tassar! Och jag skall inhandla en effileringssax. Det, kära vänner, blir dyrt.

måndag 2 oktober 2017

Surar, omgiven av halvlästa böcker

Surar över att jag inte kan fastna ordentligt i någon bok. Banner har jag lagt ner. Inte tillräckligt intressant för min del och allt för likt CS Lewis. Som jag visserligen läst igenom alla böckerna av, men egentligen inte gillade så där helhjärtat (tillhör alltså Tolkien-falangen). Banners böcker jämförs med Harry Potter. Plågade mig igenom några av Potter-böckerna; gillade inte dem heller (ni ser: supergrining är vad jag är!) OK, Ugglorna är kul, och tågperrongen och Diagonally, men resten? Varje bok skulle med fördel kunna kortas 100-200 sidor.


Stilig trut i Gustafsberg

Läser Roths Dödens Märken istället. Visserligen mycket bättre, men jag slås av den hemska tanken att detta kanske inte är en trilogi, kanske inte ens en duologi! Vad är det då? En monologi? En singellogi? I det närmaste otänkbart i dagens fantasyvärld(ar). Är det värt besväret att sätta sig in i just den här världens strukturer för bara en bok? Jo, det är det faktiskt, det är ett intressant bygge och det är just de olika fantasyvärldarna som  intresserar mig. Själva storyn är ofta lätt att förutse, det är ju en genre med hyfsat bestämda regler. Alltid sedelärande. Sedelärande! Vilket ord! Uppfostrande är väl kanske inte bättre. Alltid utvecklingsbygge, alltid det onda mot det goda. Säger inte att det alltid är helt uppenbart men . . .
Surnade alltså till över att jag troligen läser en monologi(?) och gick över till Julianne Donaldsons Blackmoore. Ve och fasa! Det verkar vara debutromanen Edenbrooke en gång till!
Nu surar jag för det! Har alltså, jag-vet-inte-hur-många halvlästa, fortfarande uppslagna böcker omkring mig. Känns ganska överväldigande.

tisdag 26 september 2017

Sent om sider....


.....kom det lite sol och värme. Härligt om hösten. Blir fina strandpromenader med hund då. Väldigt glad hund blir det också.

Läser för mig nyupptäckt fantasy-trilogi: The last decendents av Catherine Banner. Tydligen väldigt lovordad men den har jag missat. En konungs ögon heter första boken. Kom ut 2008. Litterärt högklassig, intrikat och på något sätt spännande  trots, eller kanske t o m tack vare, lågt tempo. Jag får emellertid upp en bild i  huvudet av CS Lewis Min morbror trollkarlen. Sämre förebilder kan man ju ha, men...... det är något med stilen som är bara alltför likt. Kanske tonar ut så småningom, jag är bara i början.

Fick ett nytt bokpaket häromdagen. (Fick och fick ...) Med bl a Dödens Märken, Veronica Roths senaste, och den är jag oerhört nyfiken på, så att jag fortsätter läsa Catherine Banner är nog högt betyg i sig

söndag 24 september 2017

Gustafsberg i regn

Dagens bilder är från Gustafsberg, den vackra kurorten strax söder om Uddevalla. Höjdpunkten nåddes väl sådär i mitten på 1800-talet, men Gustafsberg är fortfarande en attraktion, särskilt sommartid. Här finns vandrarhem och hotell, restaurang och café, underbar natur och underbara gamla trähus. Och så bad och båtar och faktiskt så kan man gå en bryggpromenad in  till Uddevalla.
Vi gick åt andra hållet, alltså till Lindesberg. Inte långt, fin naturupplevelse till och med när regnet hänger i luften. Min  barndoms älskade Bohuslän i sin prydno.

Vi var ute och åkte med Gamla Bettan, som syns som en liten vit prick i mitten av översta bilden.
Ofelia, som hade legat still en hel dag i bilen, passade på att göra en av sina (tack och lov) sällsynta rymningar. Hon hoppade ur bilen bakom ryggen på mig och ville INTE komma. Sprang i stället lyckligt runt i parken i det dyvåta gräset och var blöt  ända upp till sin lilla tofs på huvudet innan hon fick nog. Man kan ju förstå henne.


Läser förstås, fantasy av Victoria Aveyard. Röd Drottning heter den första boken. Riktigt bra, åtminstone hittills. Makt och intriger, spännande världsbygge, nyanserade personporträtt.  Klart underhållande. Finns två till utgivna. Tur för mig, fullkomligt avskyr när man måste vänta. Dit kommer man ju förstås så småningom, men . . .

tisdag 19 september 2017

Mer från Öland

Har några fler bilder från Ölandsresan jag vill dela med mig av: Här är Sollidens vackra entré. Vacker villa och vacker park. Kan bara beundra kungafamiljens generositet; de tillåter besök VARJE DAG.
Villan byggdes av arkitekt Torben Grut med drottning Victoria som byggherre. Tydlig inspirationskälla var Axel Munthes San Michele Capri. Det finns en lång, underhållande historia här, men den kan ni lätt läsa genom att googla drottning Victoria.

Vattenkonst i parken
Sollidens park är verkligen fin och de 3-4 trädgårdsmästarna måtte jobba som slavar. De är visserligen fler på sommaren, men ändå! Vi som knappt kan hålla ordning på vår egen trädgård.
Vi hade verkligen inte tur med vädret. Det regnade under större delen av vår resa, men gudarna var oss nådiga och vi hade uppehåll den timman vi promenerade i Sollidens park.

Så måste jag bara få ta med Ölandstoken, fotograferad i sitt rätta element. Dessvärre då i ösregn, förstås.

Läser Elisabeth Fremantles Flickan i Glastornet. Vad hände med Arabella Stuart? Tja först måste man ju veta vem hon var, och inte ens jag som verkligen är inläst på perioden hade hört talas om henne. Det visar sig att hon var den skotska drottningen Mary Stuarts brorsdotter och den som hade bäst anspråk på den engelska tronen efter Elisabeth I. Striden om den engelska kronan genom historien får sannerligen verkligheten att vida överträffa dikten. Spännande som 17, underbart välskrivet, rekommenderas varmt.

söndag 17 september 2017

Stranden igen

Idag är det dag 2 med både fint väder och hävt hundportförbud på Skrea strand. Och dag 2 Ofelia springer som besatt i sanden. Här sitter hon med husse på strandcaféet På G, väldigt nöjd tror jag att hon är. Det är dag 2 på stranden för mig också den här säsongen, har inte varit där på hela sommaren. De 3(?) dagarna det var fint väder har det inte passat.

Inser att mitt senaste biblioteksbesök var en begränsad succé. Edenbrooke, som jag skrev om igår, var helt ok. Knappast Jane Austen, men väl Victoria Holt i hennes bästa stunder och det är inget dåligt betyg.  Lånade en bok varderaav två svenska författare som jag inser att jag inte kan läsa. En deckare, en fantasy. Fattar inte varför jag inte kan läsa svensk litteratur. Den här gången är det de platta självgoda personbeskrivningarna i det ena fallet och det konstiga språket i det andra. Stolpigt, misslyckat försök att skriva poetiskt. Det händer att jag tänker att det inte krävs särskilt mycket för att bli publicerad när man skriver på svenska, urvalet författare (använder här begreppet väldigt lösligt, dvs att man är författare om man är publicerad) verkar begränsat och när det gäller deckare och fantasy ger förlagen ut vad som helst i förhoppning om att det säljer. Och det verkar det göra. Gud vet varför i många av fallen.

Nåja, försöker med Elisabeth Freemantles Flickan i glastornet. Historisk (Elisabethansk) thriller. I alla fall välskrivet, men jag fruktar att jag läst för mycket från perioden. Väntar paket från Bokus: Veronica Roths senaste, Dödens märken  och Julianne Donaldsons Blackmoore, uppföljaren till Edenbrooke. Det ni!

Bild nr 2: Paradisets egna plommon. Måste skynda mig att baka plommonkakor och göra kompott!

lördag 16 september 2017

Glass Houses

Har precis läst ut Louise Pennys senaste Gamache-deckare. Lika skickligt upplagd som vanligt och lika full av filosofiska, möjligen moraliska dilemman, liksom vänskap, kärlek, ansvar, plikt. Underbart persongalleri som man saknar så snart man lagt boken åt sidan. Utspelar sig i den fransktalande delen av Canada, alldeles vid gränsen till USA. Det är svårt att inte trivas där. Och vi är många som gör det. Läser Louise Pennys deckare innan trycksvärtan hunnit torka, men för den som hellre läser på svenska (böckerna förlorar en aning i översättning) så finns det flera att tillgå. På biblioteket också, tror jag. Översta bilden är från min yttertrappa, tidigare än jag strängt taget hade tänkt mig. Ofelia har andra idéer om sovtider än sin matte.

Läser just nu en lyckad debutroman i Jane Austens anda. Att sikta mot Jane Austins höjder är att lägga ribban högt. Denna värda dam skrev inte bara om romantik, det fanns åtskillig samhällskritik (för att inte tala om hennes vassa personskildringar, rent elaka emellanåt). Riktigt så lysande är inte Julianne Donaldsons Edenbrooke, men nära nog. Dessutom slipper man 1800-talets omständliga, pratiga stil som liksom aldrig kommer till punkt. En stor lättnad. Rekommenderas för den som vill ha något  lättläst, men har krav på intelligens och språk.
Bild nr två är från husets andra sida. Senare på dagen.

tisdag 12 september 2017

Öland

Är ute och turnerar med husbilen så mycket vi kan. Öland denna gång. Översta bilden är från Borgholms slottsruin.
Syftet med resan var dels ett antal utställningar, dels att ta en ordentlig titt på Öland, och dels, men inte minst att hälsa på en väninna som just flyttat till Nybro.
Borgholm var en ny, trevlig bekantskap. Gullig  liten stad, fina hus och trevlig hamn med ställplats för Gamla Bettan, vår i det närmaste antika husbil. "Hon är pålitlig, gamla Bettan", för att citera en av Prins Johns vakter i Disneys Robin Hood, och vi pysslar om henne så mycket vi kan. Hon ska få omklädda dynor i höst 😊 Husbil är nästan ett måste om man vill göra kortare turer och inte vill lämna bort sin hund.

Utställningar, alltså: Vi såg Kosta Bodas om glasets historia, där jag bl a imponerades av Vicke Lindstrands enastående elegans. Paret Vallien, förstås, men dem såg vi mer och bättre av på VIDA museum och konsthall, spännande utställningar, spännande byggnad. Ca 1 mil söder om Borgholm. Mest fascinerad av Bertil Valliens skulpturer, men allt var värt att se. En flygel tillägnad Ulrica Hydman Vallien, en åt Bertil. Funderade över hur sällsynt det är med ett konstnärspar där båda blir så berömda. Dessutom Lars Wallins Fashion Stories, en utställning jag såg vid vernissagen på Waldemars Udde, men Wallins fantastiska klänningar ser jag gärna både en och två gånger till.

Och Makode Linde, han med den famösa tårtan, ni vet. Jag är full av beundran. Hans verk är fyndiga, träffsäkra, roliga. Och väldigt otäcka. Som bara riktigt bra konst kan vara.

Bild från Borgholms slottsruin, imponerande och spännande, med välgjord utställning om borgens historia. Kul, med ljud- och ljusillustrationer och häpnadsväckande information. Bl a om Karl X Gustaf, som mot slutet av sin levnad (han blev bara 37 år) uppnådde ett midjemått på 2 meter. Undrar vad BMI-förespråkarna skulle sagt.

onsdag 6 september 2017

Tales of Darkover

Hade för en tid sedan tänkt skriva om en nyutkommen samling noveller från Darkover, skrivna av olika författare. Men..... det vilar mörka moln över Darkover. Nattsvarta faktiskt. Eller snarare över Marion Zimmer Bradley, författaren. Och jag har behövt tid för att hämta mig.

Marion Zimmer Bradleys dotter berättar om otaliga övergrepp i barndomen, inte bara från mamman utan också från Zimmer Bradleys dåvarande man. Marions son som också utsattes intygar. Det finns inget utrymme för tvivel här. Och det förändrar allt. Det går inte att skilja konstnären/författaren från verket och nu kan jag inte läsa om böckerna.
Marion är död sedan 15 år tillbaka och dottern valde länge att hålla tyst av hänsyn till Marions många fantasy-fans. Men ändrade sig. Bra för henne, mindre bra för oss läsare. Men sanning är sanning och den är viktig, hur obekväm den än är.

Både Marion och hennes man var bisexuella, hade varit utsatta för övergrepp som barn och ansåg att homosexualitet var det optimala och bisexualitet önskvärt. Ju tidigare i livet man invigdes i sexlivet ju troligare att dessa mål uppnåddes. Dottern var tre år. Marions man dömdes för pedofili och dog i fängelse. Inte för övergrepp på Marions dotter, det gällde en 12-årig pojke. Det finns många offer här, fler än dottern och sonen. Jag får ont i hjärtat när jag skriver, för att inte tala om när jag läste artiklarna.

Väljer att se även Marion och hennes man som offer. Och förövare, naturligtvis. Har inte kastat böckerna. Än.

Novellsamligen Masks of Darkover är absolut läsvard.

torsdag 17 augusti 2017

Dark Artifices

Hej! Nu är jag här igen och det är för att jag bara måste berätta om Cassandra Clare som skriver så det ryker om det. Två tjocka böcker har hon hunnit få ihop medan jag i princip bara blinkade till. Urban Fantasy är genren, unga vuxna är målgruppen. Vilket inte hindrar mig ett ögonblick. "Dark Artifices", seriens titel,  kan väl översättas med "smutsiga trix" eller "fula knep" men det låter ju lite elegantare.  Läser första boken Lady Midnight. Utspelar sig i Los Angeles, i vår samtid. Vi följer skuggjägaren Emma Carstairs, som råkade så illa ut redan som barn i den förra serien. Nu har hon vuxit till sig och vill hämnas. Världen befolkas, förutom av vanliga människor, av varulvar, vampyrer, älvor och inte minst trollkarlar.(Magnus Bane är min favorit och hans katt ordförande Mjau. Måste vara bästa kattnamnet någonsin.) Och skuggjägare. För dem som har ögon att se dem med, förstås. Har skrivit massor om Cassandra Clare, det är bara att leta i bloggen. Hon skriver verkligen bra, det är dessutom väldigt roligt. Och vackert, stundtals, rent av poetiskt.

Clare skriver uppenbarligen för att hon tycker att det är kul, hon har sas sitt på det torra. Har sålt för 6,5 miljoner. Pund. Bara i Storbritannien. Det, ni!

Bilderna är från mina hundpromenader med lilla Ofelia. Som har växt väldigt sedan sist. Ska försöka ta några bilder. Vi går inte så långt, så det är så här det ser ut nära där vi bor.


tisdag 13 juni 2017

Unga valpar och gamla mammor

Vi hade bara haft vår lilla valp i 14 ljuvliga dagar när himlen föll ner över våra huvuden. Inte i form av hundproblem. Det var gamla mamma som plötsligt måste tas in på vårdhem. Av tvingande skäl, annars får man liksom ingen plats. Bra för henne, mer jobb för oss. Vi bär möbler, tvättar kläder, slänger oändligt mycket både möbler och kläder, skänker bort, flyttar till vårdhemmet. Pust!

Nu har vi haft vår lilla Ofelia i en hel månad. Hon har växt sedan bilden togs, här är hon nog ca 10 veckor. Det är full fart vill jag lova. Morgonpigg och kvällspigg är hon. Jag är ingetdera. Träningen går bra och dåligt. Kommer på inkallning (om hon inte har något roligare för sig), snart rumsren. Koppelträningen går inte alls, men JAG HAR EN PLAN! för att citera Gösta Ekman som Sickan i Jönssonligan. Hoppas min plan fungerar bättre än hans brukade göra.
Mitt älskade uterum, fotograferat till uttjatning

Läser med största förtjusning The Song Rising, del 3 i Samantha Shannons excellenta fantasyserie. har skrivit om den tidigare, skall inte trötta ut er. Men jag har så roligt!
Häremellan har jag läst om gamla Maria Lang-deckare (alltid läsvärt, språkligt genialt) och försökt läsa Diana Gabaldons Outlandersaga. Det går faktiskt inte, den är så trååååkig. Personerna är minst sagt träiga, böckerna säljer på sexavsnitten. De är inte så roliga de heller. Kiosklitteratur. Inte för att man inte skulle kunna läsa det, men jag har blivit kräsen med åren. Behöver en viss språklig finess och jag känner igen ren kommerssatsning när jag läser den.

måndag 22 maj 2017

Rosenapeln

Vårens höjdpunkt är här! Vår rosenapel står i blom. Går inte att motstå att ta bilder. Likadant varje år.  Gårdagen solbild överst, morgondis nederst. Blir nog en kortvarigt nöje i år, det har redan börjat singla rosa blad efter bara några enstaka dagar.

I väntan på Samantha Shannons trea läser jag om gamla Maria Lang-deckare. Väljer ut mina favoriter. jag kan dem utantill vid det här laget. Personteckningarna är fantastiska. Jordnära och ändå glamorösa personer befolkar Maria Langs böcker, språket är skenbart enkelt och glasklart. Ett rent och oförfalskat nöje, detta. Befinner mig just ni i den på ytan så idylliska småstaden Skoga (Nora) på semester, boende i villa Åbrädden med Puck och Einar Bure, Pucks berömda pappa arkeologen Johannes Ekstedt och kattan Thotmes III. Tidpunkten är ett likaledes ytligt idylliskt tidigt 50-tal.

torsdag 18 maj 2017

Läser. Och leker med hunden.

Så lycklig över mina tulpaner! I full blom och har klarat sig ganska länge tack vare kylan. Nu är det slut på den. Vi får sommarvärme idag. Det är plus och minus med allt, inte sant, Gitte? 😉

Så var det Samantha Shannon och hennes Dreamwalker Paige Mahoney. Har nu läst igenom del 2. Bättre än förväntat, del 2 är oftast ett svagare nummer, men intrigen håller riktigt bra. Avslöjar inget när jag berättar att det blir en slutstrid. Det blir alltid en slutstrid i alla fantasyböcker och den brukar bli lite fadd och förstärkas med att blodet forsar. Här får hon dock till det och jag blev positivt överraskad. Borde varit beredd på knorren på slutet, men blev överraskad här också. Bra jobbat, Samantha Shannon! Mindre bra jobbat av mig som inte beställde del 3 i tid. Nu får jag vänta en hel vecka!

Så köpte jag för ett tag sedan inte mindre än 3 Molly Murhpy-deckare av Rhys Bowen. Och hur tänkte jag då? Rhys Bowen är för mig ett oskrivet kort och jag hade helst sett att det så förblivit. Trodde i min optimism att de skulle vara i stil och klass med Jaqueline Winspears Maisie Dobbs, men ack vad jag bedrog mig. Det enda som är sammanfaller är tiden och det faktum att berättaren är en kvinnlig detektiv.  Rhys Bowen skriver "romantiska spänningsromaner" på vad som förr kallades kiosklitteraturnivå. Har svårt att hitta på något positivt att säga. Storyn är besvärande förutsägbar och hjältinnan går mig på nerverna. Och så köpte jag TRE!!!

Lilla Ofelia är en väldigt rar liten hund! Vi jobbar på med valpträningen. Halsband är inte kul och badning (i diskhon, vårt badrum renoveras) är en ren förolämpning. Annars är allt kul, särskilt rabatterna i trädgården.

torsdag 11 maj 2017

Ofelia. Och Paige.

En sådan cool liten hund! Sov hela natten utan ett enda pip. Sover, leker och äter. Mest sover. Hon och husse är helt överens och ligger nu i soffan. Ofelia heter hon, vi fortsätter vår Shakespearianska linje. Vill bara varna för att det i fortsättningen kommer att bli löjligt mycket hundbilder i den här bloggen.

Så var det Samantha Shannons fantasyserie. Den första boken är översatt, ett jobb jag inte skulle åta mig, men jag håller mig till den engelska versionen. En kul språklig grej är att en av huvudpersonerna är svensk, och säger "djävla telefon" och "sötnos" med jämna mellanrum. Ser ju helt annorlunda ut mitt i en engelsk text och får mig att hoppa till varje gång. Åtminstone hoppar jag mentalt.

Våra clairvoyanter lever i en slags, på det hela taget ganska välorganiserad, undre värld i ett framtida London. Hon skall vara streetsmart, vår drömgångare Paige, men hittills verkar detta betyda att hon blir sönderslagen så fort hon visar sig. Böckerna är, mycket medvetet, späckade med fysiskt våld. Inte så många brutna ben, men massor av blåmärken. Personligen finner jag denna fascination för fysiskt våld bottenlöst naiv, men detta är en trend. Suck. Icke desto mindre, blinkningar åt Hungergames, m fl och det är ju alltid roligt. Åtminstone när man fattar åt vilket håll det blinkas. Gör dessvärre att jag anar oråd beträffande storyn som då alltså skulle kunna tänkas följa en alltför enkel linje. Hoppas jag har fel. Nu är ju ofta, men inte alltid, fantasy upplagd på ett likartat sätt. Det är inte slutet, det är resans gång som är det väsentliga.
Läser alltså på. Men Ofelia tar GANSKA mycket tid.😁

onsdag 10 maj 2017

Lyckor

Lycka 1: Tulpanerna har slagit ut! Måste helt enkelt visa er. Har en hel pallkrage full. Olika röda, den här är den finaste, tror jag. Satte i några vita också, tänkte de skulle matcha de vita kanterna. Fel, fel, fel. De vita är liksom grönvita och passar inte alls. Kanske åtgärdar när de blommat klart och om jag hittar annan sort.

Läser vidare om Samantha Shannons drömgångare Paige Mahoney. Jag föreställer mig att hon ser ut som sångerskan i Azerbadjans bidrag i Eurovisionsschlagerkvalet i går. Hon gick vidare, så ni kan se henne i finalen. Intressant det här med Eurovision Song Contest som blivit en svensk nationalsport. 16 bidrag med svensk inblandning varav 12 är skrivna av svenska kompositörer. Gränsar till det komiska.

Och så Björkman som går till historien som den störste Eurovisionfixaren genom tiderna. Beundrar honom kolossalt. Bra jobbat, Björkman!

Lycka 2: Skall nu åka iväg och hämta vår lilla valp. Har fixat valpfoder och finfin korg mm. Det har varit en svår väntan. Kommer väl bara att bli valpbilder här ett tag framöver.

Hinner alltså inte fördjupa mig i drömgångarens förehavanden, men jag ber att få återkomma i denna fråga.

måndag 8 maj 2017

Samantha Shannons värld


Läser nu om The Bone Season av Samantha Shannon för att kunna läsa fortsättningen The Mime Order. Dessutom har jag sådan tur! Del 3, The Song Rising verkar ha kommit ut för någon månad sedan. Ms Shannon är något av ett författarfenomen, hennes bestseller The Bone Season publicerades 2013, när hon var 21 och den höjdes till skyarna. Läste den då, men ville friska upp mitt minne. Nu, två böcker senare, är hon 25, och ber om ursäkt för att hon var så sölig med att få ur sig bok nr 2. Dystopisk fantasy med clairvoyanter och osaliga andar förlagd till ett framtida London och ett av en utomjordisk(?) ras ockuperat Oxford. Filmrättigheterna är förstås redan sålda och serien är tänkt att bli sju böcker lång. Det är roligt, tämligen litterärt och hyfsat välskrivet. Ser fram emot fortsättningen.

Ska nu till biblioteket för att hämta en bok om hur man tar hand om sin valp på bästa sätt. Kan vara bra att plugga på lite någon dag innan hon anländer. Sedan får man väl inte tid.

Bilder från min trädgård. Blåsigt och kallt men det syns ju liksom inte på bild.

söndag 7 maj 2017

Visby mm

Hann bara ta en enda bild med min "riktiga" kamera innan batteriet tog slut. Inte ens en särskilt bra bild. Laddaren naturligtvis kvar hemma.
Tog alltså en tripp till Gotland medan hantverkarna jobbade på med vårt läckande badrum. Första trippen för min del. Visby är fantastiskt! Kan rekommendera hotellet - Slottsbacken och Kafe:it. Sistnämnda ställe serverar en fantastisk kladdkaka. Ångrar att jag inte tog två bitar. Hoppades att alla jag pratade med skulle låta som Babben Larsson. Det gjorde de inte. Den enda besvikelsen.

Har förstås läst massor sedan sist. Måste nämna Annette Haalands Pastor Viveka och tanterna. Filosofisk feelgood i deckarupplägg. Väl tänkt, annars hade det nog blivit lite för snällt för min smak. Nu vilar det något surrealistiskt över det hela. Pastor Viveka är rebellisk och trött på att vara snäll. Hon är naturligtvis omgiven av församlingens beskäftiga gamla tanter. Både pastorn och tanterna är väl värda att lära känna.
Kanske inte något litterärt mästerverk och deckarhistorien har sina luckor, men det är inte det väsentliga. Klart underhållande. Bok nr 2 Pastor Viveka och hundraårsjubileet (bättre deckarhistoria, färre tanter) finns för den som får mersmak. Tror det kommer en tredje bok i höst.

Vet någon vad det här är för blommor? Har visserligen själv köpt och planterat, men kommer inte ihåg. De har tyvärr redan vissnat, tålde inte veckans sommarväder, men jag vill gärna veta ändå.



Hämtar hundvalp på onsdag. Kan knappt bärga mig. Det kommer att komma bilder. Massor av bilder.