tisdag 19 september 2017

Mer från Öland

Har några fler bilder från Ölandsresan jag vill dela med mig av: Här är Sollidens vackra entré. Vacker villa och vacker park. Kan bara beundra kungafamiljens generositet; de tillåter besök VARJE DAG.
Villan byggdes av arkitekt Torben Grut med drottning Victoria som byggherre. Tydlig inspirationskälla var Axel Munthes San Michele Capri. Det finns en lång, underhållande historia här, men den kan ni lätt läsa genom att googla drottning Victoria.

Vattenkonst i parken
Sollidens park är verkligen fin och de 3-4 trädgårdsmästarna måtte jobba som slavar. De är visserligen fler på sommaren, men ändå! Vi som knappt kan hålla ordning på vår egen trädgård.
Vi hade verkligen inte tur med vädret. Det regnade under större delen av vår resa, men gudarna var oss nådiga och vi hade uppehåll den timman vi promenerade i Sollidens park.

Så måste jag bara få ta med Ölandstoken, fotograferad i sitt rätta element. Dessvärre då i ösregn, förstås.

Läser Elisabeth Fremantles Flickan i Glastornet. Vad hände med Arabella Stuart? Tja först måste man ju veta vem hon var, och inte ens jag som verkligen är inläst på perioden hade hört talas om henne. Det visar sig att hon var den skotska drottningen Mary Stuarts brorsdotter och den som hade bäst anspråk på den engelska tronen efter Elisabeth I. Striden om den engelska kronan genom historien får sannerligen verkligheten att vida överträffa dikten. Spännande som 17, underbart välskrivet, rekommenderas varmt.

söndag 17 september 2017

Stranden igen

Idag är det dag 2 med både fint väder och hävt hundportförbud på Skrea strand. Och dag 2 Ofelia springer som besatt i sanden. Här sitter hon med husse på strandcaféet På G, väldigt nöjd tror jag att hon är. Det är dag 2 på stranden för mig också den här säsongen, har inte varit där på hela sommaren. De 3(?) dagarna det var fint väder har det inte passat.

Inser att mitt senaste biblioteksbesök var en begränsad succé. Edenbrooke, som jag skrev om igår, var helt ok. Knappast Jane Austen, men väl Victoria Holt i hennes bästa stunder och det är inget dåligt betyg.  Lånade en bok varderaav två svenska författare som jag inser att jag inte kan läsa. En deckare, en fantasy. Fattar inte varför jag inte kan läsa svensk litteratur. Den här gången är det de platta självgoda personbeskrivningarna i det ena fallet och det konstiga språket i det andra. Stolpigt, misslyckat försök att skriva poetiskt. Det händer att jag tänker att det inte krävs särskilt mycket för att bli publicerad när man skriver på svenska, urvalet författare (använder här begreppet väldigt lösligt, dvs att man är författare om man är publicerad) verkar begränsat och när det gäller deckare och fantasy ger förlagen ut vad som helst i förhoppning om att det säljer. Och det verkar det göra. Gud vet varför i många av fallen.

Nåja, försöker med Elisabeth Freemantles Flickan i glastornet. Historisk (Elisabethansk) thriller. I alla fall välskrivet, men jag fruktar att jag läst för mycket från perioden. Väntar paket från Bokus: Veronica Roths senaste, Dödens märken  och Julianne Donaldsons Blackmoore, uppföljaren till Edenbrooke. Det ni!

Bild nr 2: Paradisets egna plommon. Måste skynda mig att baka plommonkakor och göra kompott!

lördag 16 september 2017

Glass Houses

Har precis läst ut Louise Pennys senaste Gamache-deckare. Lika skickligt upplagd som vanligt och lika full av filosofiska, möjligen moraliska dilemman, liksom vänskap, kärlek, ansvar, plikt. Underbart persongalleri som man saknar så snart man lagt boken åt sidan. Utspelar sig i den fransktalande delen av Canada, alldeles vid gränsen till USA. Det är svårt att inte trivas där. Och vi är många som gör det. Läser Louise Pennys deckare innan trycksvärtan hunnit torka, men för den som hellre läser på svenska (böckerna förlorar en aning i översättning) så finns det flera att tillgå. På biblioteket också, tror jag. Översta bilden är från min yttertrappa, tidigare än jag strängt taget hade tänkt mig. Ofelia har andra idéer om sovtider än sin matte.

Läser just nu en lyckad debutroman i Jane Austens anda. Att sikta mot Jane Austins höjder är att lägga ribban högt. Denna värda dam skrev inte bara om romantik, det fanns åtskillig samhällskritik (för att inte tala om hennes vassa personskildringar, rent elaka emellanåt). Riktigt så lysande är inte Julianne Donaldsons Edenbrooke, men nära nog. Dessutom slipper man 1800-talets omständliga, pratiga stil som liksom aldrig kommer till punkt. En stor lättnad. Rekommenderas för den som vill ha något  lättläst, men har krav på intelligens och språk.
Bild nr två är från husets andra sida. Senare på dagen.

tisdag 12 september 2017

Öland

Är ute och turnerar med husbilen så mycket vi kan. Öland denna gång. Översta bilden är från Borgholms slottsruin.
Syftet med resan var dels ett antal utställningar, dels att ta en ordentlig titt på Öland, och dels, men inte minst att hälsa på en väninna som just flyttat till Nybro.
Borgholm var en ny, trevlig bekantskap. Gullig  liten stad, fina hus och trevlig hamn med ställplats för Gamla Bettan, vår i det närmaste antika husbil. "Hon är pålitlig, gamla Bettan", för att citera en av Prins Johns vakter i Disneys Robin Hood, och vi pysslar om henne så mycket vi kan. Hon ska få omklädda dynor i höst 😊 Husbil är nästan ett måste om man vill göra kortare turer och inte vill lämna bort sin hund.

Utställningar, alltså: Vi såg Kosta Bodas om glasets historia, där jag bl a imponerades av Vicke Lindstrands enastående elegans. Paret Vallien, förstås, men dem såg vi mer och bättre av på VIDA museum och konsthall, spännande utställningar, spännande byggnad. Ca 1 mil söder om Borgholm. Mest fascinerad av Bertil Valliens skulpturer, men allt var värt att se. En flygel tillägnad Ulrica Hydman Vallien, en åt Bertil. Funderade över hur sällsynt det är med ett konstnärspar där båda blir så berömda. Dessutom Lars Wallins Fashion Stories, en utställning jag såg vid vernissagen på Waldemars Udde, men Wallins fantastiska klänningar ser jag gärna både en och två gånger till.

Och Makode Linde, han med den famösa tårtan, ni vet. Jag är full av beundran. Hans verk är fyndiga, träffsäkra, roliga. Och väldigt otäcka. Som bara riktigt bra konst kan vara.

Bild från Borgholms slottsruin, imponerande och spännande, med välgjord utställning om borgens historia. Kul, med ljud- och ljusillustrationer och häpnadsväckande information. Bl a om Karl X Gustaf, som mot slutet av sin levnad (han blev bara 37 år) uppnådde ett midjemått på 2 meter. Undrar vad BMI-förespråkarna skulle sagt.

onsdag 6 september 2017

Tales of Darkover

Hade för en tid sedan tänkt skriva om en nyutkommen samling noveller från Darkover, skrivna av olika författare. Men..... det vilar mörka moln över Darkover. Nattsvarta faktiskt. Eller snarare över Marion Zimmer Bradley, författaren. Och jag har behövt tid för att hämta mig.

Marion Zimmer Bradleys dotter berättar om otaliga övergrepp i barndomen, inte bara från mamman utan också från Zimmer Bradleys dåvarande man. Marions son som också utsattes intygar. Det finns inget utrymme för tvivel här. Och det förändrar allt. Det går inte att skilja konstnären/författaren från verket och nu kan jag inte läsa om böckerna.
Marion är död sedan 15 år tillbaka och dottern valde länge att hålla tyst av hänsyn till Marions många fantasy-fans. Men ändrade sig. Bra för henne, mindre bra för oss läsare. Men sanning är sanning och den är viktig, hur obekväm den än är.

Både Marion och hennes man var bisexuella, hade varit utsatta för övergrepp som barn och ansåg att homosexualitet var det optimala och bisexualitet önskvärt. Ju tidigare i livet man invigdes i sexlivet ju troligare att dessa mål uppnåddes. Dottern var tre år. Marions man dömdes för pedofili och dog i fängelse. Inte för övergrepp på Marions dotter, det gällde en 12-årig pojke. Det finns många offer här, fler än dottern och sonen. Jag får ont i hjärtat när jag skriver, för att inte tala om när jag läste artiklarna.

Väljer att se även Marion och hennes man som offer. Och förövare, naturligtvis. Har inte kastat böckerna. Än.

Novellsamligen Masks of Darkover är absolut läsvard.

torsdag 17 augusti 2017

Dark Artifices

Hej! Nu är jag här igen och det är för att jag bara måste berätta om Cassandra Clare som skriver så det ryker om det. Två tjocka böcker har hon hunnit få ihop medan jag i princip bara blinkade till. Urban Fantasy är genren, unga vuxna är målgruppen. Vilket inte hindrar mig ett ögonblick. "Dark Artifices", seriens titel,  kan väl översättas med "smutsiga trix" eller "fula knep" men det låter ju lite elegantare.  Läser första boken Lady Midnight. Utspelar sig i Los Angeles, i vår samtid. Vi följer skuggjägaren Emma Carstairs, som råkade så illa ut redan som barn i den förra serien. Nu har hon vuxit till sig och vill hämnas. Världen befolkas, förutom av vanliga människor, av varulvar, vampyrer, älvor och inte minst trollkarlar.(Magnus Bane är min favorit och hans katt ordförande Mjau. Måste vara bästa kattnamnet någonsin.) Och skuggjägare. För dem som har ögon att se dem med, förstås. Har skrivit massor om Cassandra Clare, det är bara att leta i bloggen. Hon skriver verkligen bra, det är dessutom väldigt roligt. Och vackert, stundtals, rent av poetiskt.

Clare skriver uppenbarligen för att hon tycker att det är kul, hon har sas sitt på det torra. Har sålt för 6,5 miljoner. Pund. Bara i Storbritannien. Det, ni!

Bilderna är från mina hundpromenader med lilla Ofelia. Som har växt väldigt sedan sist. Ska försöka ta några bilder. Vi går inte så långt, så det är så här det ser ut nära där vi bor.


tisdag 13 juni 2017

Unga valpar och gamla mammor

Vi hade bara haft vår lilla valp i 14 ljuvliga dagar när himlen föll ner över våra huvuden. Inte i form av hundproblem. Det var gamla mamma som plötsligt måste tas in på vårdhem. Av tvingande skäl, annars får man liksom ingen plats. Bra för henne, mer jobb för oss. Vi bär möbler, tvättar kläder, slänger oändligt mycket både möbler och kläder, skänker bort, flyttar till vårdhemmet. Pust!

Nu har vi haft vår lilla Ofelia i en hel månad. Hon har växt sedan bilden togs, här är hon nog ca 10 veckor. Det är full fart vill jag lova. Morgonpigg och kvällspigg är hon. Jag är ingetdera. Träningen går bra och dåligt. Kommer på inkallning (om hon inte har något roligare för sig), snart rumsren. Koppelträningen går inte alls, men JAG HAR EN PLAN! för att citera Gösta Ekman som Sickan i Jönssonligan. Hoppas min plan fungerar bättre än hans brukade göra.
Mitt älskade uterum, fotograferat till uttjatning

Läser med största förtjusning The Song Rising, del 3 i Samantha Shannons excellenta fantasyserie. har skrivit om den tidigare, skall inte trötta ut er. Men jag har så roligt!
Häremellan har jag läst om gamla Maria Lang-deckare (alltid läsvärt, språkligt genialt) och försökt läsa Diana Gabaldons Outlandersaga. Det går faktiskt inte, den är så trååååkig. Personerna är minst sagt träiga, böckerna säljer på sexavsnitten. De är inte så roliga de heller. Kiosklitteratur. Inte för att man inte skulle kunna läsa det, men jag har blivit kräsen med åren. Behöver en viss språklig finess och jag känner igen ren kommerssatsning när jag läser den.

måndag 22 maj 2017

Rosenapeln

Vårens höjdpunkt är här! Vår rosenapel står i blom. Går inte att motstå att ta bilder. Likadant varje år.  Gårdagen solbild överst, morgondis nederst. Blir nog en kortvarigt nöje i år, det har redan börjat singla rosa blad efter bara några enstaka dagar.

I väntan på Samantha Shannons trea läser jag om gamla Maria Lang-deckare. Väljer ut mina favoriter. jag kan dem utantill vid det här laget. Personteckningarna är fantastiska. Jordnära och ändå glamorösa personer befolkar Maria Langs böcker, språket är skenbart enkelt och glasklart. Ett rent och oförfalskat nöje, detta. Befinner mig just ni i den på ytan så idylliska småstaden Skoga (Nora) på semester, boende i villa Åbrädden med Puck och Einar Bure, Pucks berömda pappa arkeologen Johannes Ekstedt och kattan Thotmes III. Tidpunkten är ett likaledes ytligt idylliskt tidigt 50-tal.

torsdag 18 maj 2017

Läser. Och leker med hunden.

Så lycklig över mina tulpaner! I full blom och har klarat sig ganska länge tack vare kylan. Nu är det slut på den. Vi får sommarvärme idag. Det är plus och minus med allt, inte sant, Gitte? 😉

Så var det Samantha Shannon och hennes Dreamwalker Paige Mahoney. Har nu läst igenom del 2. Bättre än förväntat, del 2 är oftast ett svagare nummer, men intrigen håller riktigt bra. Avslöjar inget när jag berättar att det blir en slutstrid. Det blir alltid en slutstrid i alla fantasyböcker och den brukar bli lite fadd och förstärkas med att blodet forsar. Här får hon dock till det och jag blev positivt överraskad. Borde varit beredd på knorren på slutet, men blev överraskad här också. Bra jobbat, Samantha Shannon! Mindre bra jobbat av mig som inte beställde del 3 i tid. Nu får jag vänta en hel vecka!

Så köpte jag för ett tag sedan inte mindre än 3 Molly Murhpy-deckare av Rhys Bowen. Och hur tänkte jag då? Rhys Bowen är för mig ett oskrivet kort och jag hade helst sett att det så förblivit. Trodde i min optimism att de skulle vara i stil och klass med Jaqueline Winspears Maisie Dobbs, men ack vad jag bedrog mig. Det enda som är sammanfaller är tiden och det faktum att berättaren är en kvinnlig detektiv.  Rhys Bowen skriver "romantiska spänningsromaner" på vad som förr kallades kiosklitteraturnivå. Har svårt att hitta på något positivt att säga. Storyn är besvärande förutsägbar och hjältinnan går mig på nerverna. Och så köpte jag TRE!!!

Lilla Ofelia är en väldigt rar liten hund! Vi jobbar på med valpträningen. Halsband är inte kul och badning (i diskhon, vårt badrum renoveras) är en ren förolämpning. Annars är allt kul, särskilt rabatterna i trädgården.

torsdag 11 maj 2017

Ofelia. Och Paige.

En sådan cool liten hund! Sov hela natten utan ett enda pip. Sover, leker och äter. Mest sover. Hon och husse är helt överens och ligger nu i soffan. Ofelia heter hon, vi fortsätter vår Shakespearianska linje. Vill bara varna för att det i fortsättningen kommer att bli löjligt mycket hundbilder i den här bloggen.

Så var det Samantha Shannons fantasyserie. Den första boken är översatt, ett jobb jag inte skulle åta mig, men jag håller mig till den engelska versionen. En kul språklig grej är att en av huvudpersonerna är svensk, och säger "djävla telefon" och "sötnos" med jämna mellanrum. Ser ju helt annorlunda ut mitt i en engelsk text och får mig att hoppa till varje gång. Åtminstone hoppar jag mentalt.

Våra clairvoyanter lever i en slags, på det hela taget ganska välorganiserad, undre värld i ett framtida London. Hon skall vara streetsmart, vår drömgångare Paige, men hittills verkar detta betyda att hon blir sönderslagen så fort hon visar sig. Böckerna är, mycket medvetet, späckade med fysiskt våld. Inte så många brutna ben, men massor av blåmärken. Personligen finner jag denna fascination för fysiskt våld bottenlöst naiv, men detta är en trend. Suck. Icke desto mindre, blinkningar åt Hungergames, m fl och det är ju alltid roligt. Åtminstone när man fattar åt vilket håll det blinkas. Gör dessvärre att jag anar oråd beträffande storyn som då alltså skulle kunna tänkas följa en alltför enkel linje. Hoppas jag har fel. Nu är ju ofta, men inte alltid, fantasy upplagd på ett likartat sätt. Det är inte slutet, det är resans gång som är det väsentliga.
Läser alltså på. Men Ofelia tar GANSKA mycket tid.😁