Tid för pumpor

Var på Halloween på Liseberg i lördags. Parken var SÅ fint pyntad med  massor av figurer och ett överdåd av pumpor. Kände att jag var absolut tvungen att karva mig en egen. Pumpa, alltså. För första gången. Gjorde dessutom pumpasoppa, också detta en premiär. Riktigt gott. Hade potatis och morötter i, pumpan är inte jättestor. Har hängt mitt spöke i köksfönstret och inhandlat godis. nu kan det bli Halloween när som helst!

Upptäckte att det kommit ut en ny samling  deckarnoveller av P.D. James. Lite oväntat kanske, hon har varit död sedan 2014. Emellertid ett absolut måste ha så här i hösttider, när regnet smattrar och vinden viner och det är ren lycka att få sitta inomhus, med massor av tända ljus och en bok. Bryr mig alltså inte om hur det har gått till, skall beställa i morgon.

Förundrad, förutom över "spök"-skrivande
deckarförfattare, även över alla dessa märkliga svampar som dyker upp i gräsmattorna denna höst. Har aldrig sett fenomenet förut. Om de går att äta har jag mat fram till våren, tror jag, men har inga planer på att provsmaka. Misstänker att de kan utgöra ett effektivt mordvapen i vilken deckare som helst.

Läser vidare i Aveyards fantasytrilogi. Den är faktiskt prisbelönt. Naturligtvis är filmrättigheterna uppköpta, här finns det faktiskt planer, framskridna sådana, på att filmatiseringen skall bli av. Kan nog bli riktigt bra, bomber och granater, rebeller och förrädare i vartenda hörn.

Fler klagovisor, nu om tv 😈

...och ännu en väderbild. Varsågoda!

Känner att jag måste avslöja mina böjelser för snälldeckare på tv, samtidigt som en varning är på sin plats. Jag är just nu hemfallen åt en förfärlig tv-kanal som heter TNT. Visar till största delen rena lågvattenmärken, men också en och annan pärla. Nåja, en pärla i alla fall. Bland lågvattenmärkena hittar man bl a Garage Sale Mystery, en långfilmsserie där fina antikviteter visserligen skymtar förbi, och där storyn inte är helt värdelös men där alla kvinnor ler till förbannelse, springer omkring på höga klackar  (Jo, de springer. Försök själv får du se hur dumt det ser ut och hur svårt det är!) och du inte kan skilja mammorna från deras tonåriga döttrar. Osmakligt. De skriker också. Alla kvinnor, både mammor och döttrar. Brrr! Det är över huvud taget svårt att skilja de kvinnliga skådespelarna åt, de är så intill förvillelse lika.
Så är det Gourmet Detective som jag verkligen måste varna för. Huvudrollsinnehavarna spelar två så otrevliga människor så det är svårt att veta vem som är mest obehaglig. Satsar på den kvinnliga polisen som har mer och större tänder (som hon ständigt visar) än en häst. Inte ett vänligt ord från henne. Själva gourmeten är lika olidlig han, självgod, nedlåtande och påstridig. Möjligen skall detta vara roligt. Är i så fall totalt humorfri. Lyckades bara ta mig igenom ett avsnitt, det fick räcka.

En annan pärla

Så till pärlan. Aurora Teagarden Mysterys. En kanadensisk långfilmsserie. Ja, jag vet, namnet är inte lovande och OK, Aurora pratar med en röst som en liten flickas, i de senare filmerna är hon ofelbart klädd i ljusblått och rosa, kläderna har barnsliga skärningar. Och hon trippar. MEN den här serien är gjord med den svartaste humor. Jag älskar den! Kan knappast bärga mig till nästa avsnitt. Favoritepisoden av ett flertal är när Aurora och hennes bästa väninna försöker laga en läckande kran i Auroras trädgård och liket av den tämligen storvuxna, kolossalt sura, högsta polischefen kastas ut ur ett litet flygplan och landar vid deras fötter. Väldigt tidigt i filmen, så jag avslöjar egentligen inget. Efter detta är jag såld. Dessutom dyker Yannick Bisson upp, välkänd, prydlig och välkammad hjälte från en annan kanadensisk pärla: Murdoch Mysterys. Den serien har gått fler säsonger än jag vågar tänka på.

I väntan på nästa Aurora-avsnitt läser jag Victoria Aveyard. Röd Drottning-trilogin.  Riktigt bra hittills. Hade glömt jag köpt böckerna, hittade dem igår. Återkommer när jag är klar.

Hundar och kråkor

Hej på er! Det var ett tag sedan. Har saknat er, men har helt enkelt inte haft tid. Mycket märkligt med tanke på att jag inte behöver slösa min tid på arbete. Men det är så mycket annat....
Har tittat för mycket på tv-metrologernas väderbilder. Här är en alldeles för tidig morgon hos oss.

Läser på som vanligt. Kan med glädje meddela att Roths Dödens märken ingår i en serie, alltså inte en enstaka roman som jag fruktade i förra inlägget. Ser fram emot nästa.
Julianne Donaldsons andra roman är inte en direkt kopia av debutromanen. Men nära nog. Böckerna är absolut inte de sämsta i genren (romantik i 1800-talsmiljö), men knappast de bästa heller. Kommer inte att läsa nästa. Om jag inte blir desperat, förstås.

Knappast Yggdrasil, det var en ask

Så var det Leigh Bardugos duologi Six of Crows. Köpte den efter att ha studerat recensioner. Blev mycket förvånad och nästan arg när jag läste inledningen som är som stulen från Samantha Shannons Bone Season. Kriminellt gäng, victorianska kläder, ledaren som dessutom heter Kaz i jämförelse med Shannons Jax, komplicerad relation med sin kvinnliga andreman Bardugos Wraith (vålnaden), Shannons Pale Dreamer. Det är ALLDELES för mycket för att vara slump. Emellertid, Bardugos historia utspelar sig inte i London utan i ett fiktivt Amsterdam, det holländsk-influerade språket är lite kantigt i mina öron. Men man vänjer sig. Vad man som svensk däremot inte vänjer sig vid är hennes egendomliga nordbor. Jodå,  jag är säker på att de är nordbor; en av de onda sådana heter Ahlgren, vilket får varenda svensk att relatera till Ahlgrens bilar, påsar med skumgodis som funnits i handeln sedan min i dunklet försvunna barndom. Jo, det blir komiskt. För övrigt är Bardugos nordbor djupt religiösa (en sorts vikinga-religion med fiktiv Yggdrasil i centrum) och mycket puritanska. Tämligen förbluffande för i alla fall min generation som vant sig vid att utomlands möta egendomliga synpunkter på den svenska synden och vad detta kan innebära. Sverige är dessutom ett av världens mest sekulariserade länder. Men ok, det är ju saga det här. Väldigt roligt är också kartan där man kan hitta landet Avfall(e), alltså sopor, på svenska. För i helvete, Bardugo, kan du åtminstone inte googla dina infall? Tror att någon i din närhet driver med dig.
Dock, det är en spännande och genomtänkt historia, upplägget andas Oceans 11, men genomförandet är bra. om än något omständligt. Bardugo får (något oförtjänt i mina ögon) mycket bra kritik för denna duologi, däremot blir hon totalt nedsablad i sin debuttrilogi. Tja, jag kommer i alla fall aldrig att läsa den.

Ofelia, lite retlig eftersom jag stör henne i hennes lur på badrumsgolvet. Som har värmeslingor. Perfekt för en förmiddagsslummer. Ofelia har idag varit och fått manikyr, pedikyr samt tassarna friserade inför höstens regn och rusk. Hon har nu underbart söta tassar! Och jag skall inhandla en effileringssax. Det, kära vänner, blir dyrt.

Surar, omgiven av halvlästa böcker

Surar över att jag inte kan fastna ordentligt i någon bok. Banner har jag lagt ner. Inte tillräckligt intressant för min del och allt för likt CS Lewis. Som jag visserligen läst igenom alla böckerna av, men egentligen inte gillade så där helhjärtat (tillhör alltså Tolkien-falangen). Banners böcker jämförs med Harry Potter. Plågade mig igenom några av Potter-böckerna; gillade inte dem heller (ni ser: supergrining är vad jag är!) OK, Ugglorna är kul, och tågperrongen och Diagonally, men resten? Varje bok skulle med fördel kunna kortas 100-200 sidor.

Stilig trut i Gustafsberg

Läser Roths Dödens Märken istället. Visserligen mycket bättre, men jag slås av den hemska tanken att detta kanske inte är en trilogi, kanske inte ens en duologi! Vad är det då? En monologi? En singellogi? I det närmaste otänkbart i dagens fantasyvärld(ar). Är det värt besväret att sätta sig in i just den här världens strukturer för bara en bok? Jo, det är det faktiskt, det är ett intressant bygge och det är just de olika fantasyvärldarna som  intresserar mig. Själva storyn är ofta lätt att förutse, det är ju en genre med hyfsat bestämda regler. Alltid sedelärande. Sedelärande! Vilket ord! Uppfostrande är väl kanske inte bättre. Alltid utvecklingsbygge, alltid det onda mot det goda. Säger inte att det alltid är helt uppenbart men . . .
Surnade alltså till över att jag troligen läser en monologi(?) och gick över till Julianne Donaldsons Blackmoore. Ve och fasa! Det verkar vara debutromanen Edenbrooke en gång till!
Nu surar jag för det! Har alltså, jag-vet-inte-hur-många halvlästa, fortfarande uppslagna böcker omkring mig. Känns ganska överväldigande.