Surar, omgiven av halvlästa böcker

Surar över att jag inte kan fastna ordentligt i någon bok. Banner har jag lagt ner. Inte tillräckligt intressant för min del och allt för likt CS Lewis. Som jag visserligen läst igenom alla böckerna av, men egentligen inte gillade så där helhjärtat (tillhör alltså Tolkien-falangen). Banners böcker jämförs med Harry Potter. Plågade mig igenom några av Potter-böckerna; gillade inte dem heller (ni ser: supergrining är vad jag är!) OK, Ugglorna är kul, och tågperrongen och Diagonally, men resten? Varje bok skulle med fördel kunna kortas 100-200 sidor.

Stilig trut i Gustafsberg

Läser Roths Dödens Märken istället. Visserligen mycket bättre, men jag slås av den hemska tanken att detta kanske inte är en trilogi, kanske inte ens en duologi! Vad är det då? En monologi? En singellogi? I det närmaste otänkbart i dagens fantasyvärld(ar). Är det värt besväret att sätta sig in i just den här världens strukturer för bara en bok? Jo, det är det faktiskt, det är ett intressant bygge och det är just de olika fantasyvärldarna som  intresserar mig. Själva storyn är ofta lätt att förutse, det är ju en genre med hyfsat bestämda regler. Alltid sedelärande. Sedelärande! Vilket ord! Uppfostrande är väl kanske inte bättre. Alltid utvecklingsbygge, alltid det onda mot det goda. Säger inte att det alltid är helt uppenbart men . . .
Surnade alltså till över att jag troligen läser en monologi(?) och gick över till Julianne Donaldsons Blackmoore. Ve och fasa! Det verkar vara debutromanen Edenbrooke en gång till!
Nu surar jag för det! Har alltså, jag-vet-inte-hur-många halvlästa, fortfarande uppslagna böcker omkring mig. Känns ganska överväldigande.