Hus och husbil

Det här är Ellen Kays Strand. Ett underbart hus jag gärna skulle flytta in i när som helst. Byggt vid Vätterns strand (givetvis). Om du snubblar i backen här rullar du i vattnet. Byggt 1910, ett rum brett, det vilar på en klipphylla. En sorts liten herrgård, influerat av Ellens italienresor, jugendstilen  och Arts and Crafts. Huset är fortfarande i bruk. Man kan, om man läser litteraturhistoria och, jag förmodar, pedagogik och konsthistoria, söka stipendium och bo här några veckor på sommaren.  Ellen Kays skrivbord står vid andra fönstret från vänster på övervåningen och jag kan försäkra att utsikten därifrån över Vättern är överdådig.
Ellen Kay skrev boken Barnets Århundrade. På vilken mycket av dagens pedagogik och synsätt grundades. Utan henne hade vi kanske fortfarande haft separata flick- och pojkskolor. Boken översattes till 26 språk. Det ni! Detta var år 1900, så man kan med rätta säga att hon var en världsberömd författare. Hon skrev också Skönhet för alla, vilket går igen i skriften Vackrare vardagsvara (Gregor Paulsson) ett tiotal år senare. Ellen var en av sin samtids främsta influencers.

Huset som skymtar bakom träden är Karin och Carl Larssons Lilla Korsnäs. I den underbart vackra orten Sundborn. Övergången? De var vänner med Ellen, och åtminstone Carl besökte henne på Strand.  Lilla Korsnäs är inte så vackert på utsidan som man skulle önska sig (därav träden) , men spännande och romantiskt på insidan.
Så till husbilen. Vår pyttelilla, uråldriga, älskade Gamla Bettan. Det är med hennes hjälp vi tar oss runt till alla sevärdheter som annars hade varit svåra att nå.

Böcker och auror

Känner att jag måste göra en liten knuff för en nyutkommen bok. Anne Youngson heter författaren, Vi möts på museet heter boken. Det är en charmig historia om tankar, vägval och tings aura. En brevroman, en form jag tycker mycket om. Huvudpersonerna är väl så medelålders, liksom författaren, vilket faktiskt, åtminstone i det här fallet, har sin betydelse. Brevväxlingen sker mellan en engelsk lantarbetarhustru och en dansk museiintendent och är både vältänkt och tankeväckande. Rekommenderas med värme.

A propå tingens aura märker jag, efter lång betänketid, att jag är tvungen att göra mig av med Marion Zimmer Bradleys böcker. Jag älskade dem, och läste och läste om dem tills jag upptäckte att författarinnan hade sidor jag inte kunde acceptera och inte hade kunnat drömma om. Har inte kunnat ta i böckerna sedan dess. Det går alltså inte att skilja konstnären från  verket och det går inte att bortse från något man vet. Hur gärna man än vill. Packar alltså böckerna i papperskasse, ställer den i källaren. På väg ut mot pappersåtervinningen.

Den översta bilden är från Hästholmen vid Vättern, från våra Sverigeresor med husbilen Gamla Bettan. Här skrämde Ofelia oss genom att göra en rymning. Det var några hemska minuter innan hon kom, glatt viftande på svansen.
Den undre bilden är tagen i Sundborn. Jag står i Carl och Karin Larssons trädgård. Visst ger den kunskapen bilden en helt annan aura?