Fortsättning

Hej igen! Vill gärna berätta hur det gick med mina julböcker. Och det är ömsom vin, ömsom vatten.
Började med Elly Griffiths The Stranger Diaries som är en underbart berättad mysskräckhistoria (om det finns en sådan genre), berättad i nutid uppdelad dels på tre olika berättare, dels direkt, dels via dagbok och dessutom blandat med historisk skräckberättelse. Sofistikerat så det förslår och en ren njutning att läsa. Misstänkte alla och blev ändå lurad. Sååå skickligt! Sörjde lite när boken tog slut.

Så grep jag mig an Cassandra Clares Queen of Air and Darkness och här kommer tyvärr vattnet. Har väntat länge på boken, den är del 3 i serien The Dark Artifices. nästan 900 sidor om skuggjägare, älvor, överbesvärjare och demoner. Och det är inte roligt längre. De romantiska förvecklingarna är lite för ansträngda och överdrivet sökta. Hela konceptet är på det hela taget väl stelt. Tröttnade efter något hundratal sidor och övergick till

Louise Pennys Kingdom of the Blind. Åter till den lilla byn Three Pines, alltså. Så fantastiskt mysigt. Och roligt. Och spännande. Intrikat berättelse på flera plan, välbekant och underhållande persongalleri. Det är bara det att … Kära Louise Penny - det är väl inte den sista boken? Inser med fasa att så kan det nog vara. Ok, hon lämnar lite utrymme för en fortsättning, men desto större för att nu får det räcka. Jag väntar och hoppas.

Nu skall jag gå till attack mot Bokus. Ofelia hälsar.

Vårt nya husdjur

Nytt litet husdjur till vår samling. Sitter ovanför en boll med jordnötter. Egentligen till fåglarna, men vi utfodrar gärna ekorrar också.

Nytt husdjur

Skulle egentligen skriva om mina nyinköpta julböcker  som just kommit från Bokus. Är full av beundran för Cassandra Clare, som totat ihop ytterligare nästan 900 sidor om skuggjägare, varulvar, vampyrer och lite annat smått och gott. Queen of Air and Darkness. Ska bli sååå roligt att få ta itu med, har väntat länge.

Så är det Elly Griffiths senaste. Den heter The Stranger Diaries. Älskar hennes böcker om arkeologen Ruth Galloway, så även denna får en chans.

Min sista julbok är Louise Pennys Kingdom of the Blind. Tillbaka till den kanadensiska byn Three Pines. Hurra! Alltid lika roligt.
Problemet är nu: Var skall jag börja?? Väldigt svårt, tar man den man tror är bäst först? Eller sist? Dessutom är alla tre garanterat bra, läser i princip allt dessa tre damer skriver. Man ska ju vara upplagd för vampyrer/kanadensiska byar/brittisk gotik när man tar i tu med det.

Gammalt husdjur. Hon hälsar.

Önskar er alla en fin julhelg om vi inte hörs innan dess-

Hus och husbil

Det här är Ellen Kays Strand. Ett underbart hus jag gärna skulle flytta in i när som helst. Byggt vid Vätterns strand (givetvis). Om du snubblar i backen här rullar du i vattnet. Byggt 1910, ett rum brett, det vilar på en klipphylla. En sorts liten herrgård, influerat av Ellens italienresor, jugendstilen  och Arts and Crafts. Huset är fortfarande i bruk. Man kan, om man läser litteraturhistoria och, jag förmodar, pedagogik och konsthistoria, söka stipendium och bo här några veckor på sommaren.  Ellen Kays skrivbord står vid andra fönstret från vänster på övervåningen och jag kan försäkra att utsikten därifrån över Vättern är överdådig.
Ellen Kay skrev boken Barnets Århundrade. På vilken mycket av dagens pedagogik och synsätt grundades. Utan henne hade vi kanske fortfarande haft separata flick- och pojkskolor. Boken översattes till 26 språk. Det ni! Detta var år 1900, så man kan med rätta säga att hon var en världsberömd författare. Hon skrev också Skönhet för alla, vilket går igen i skriften Vackrare vardagsvara (Gregor Paulsson) ett tiotal år senare. Ellen var en av sin samtids främsta influencers.

Huset som skymtar bakom träden är Karin och Carl Larssons Lilla Korsnäs. I den underbart vackra orten Sundborn. Övergången? De var vänner med Ellen, och åtminstone Carl besökte henne på Strand.  Lilla Korsnäs är inte så vackert på utsidan som man skulle önska sig (därav träden) , men spännande och romantiskt på insidan.
Så till husbilen. Vår pyttelilla, uråldriga, älskade Gamla Bettan. Det är med hennes hjälp vi tar oss runt till alla sevärdheter som annars hade varit svåra att nå.

Böcker och auror

Känner att jag måste göra en liten knuff för en nyutkommen bok. Anne Youngson heter författaren, Vi möts på museet heter boken. Det är en charmig historia om tankar, vägval och tings aura. En brevroman, en form jag tycker mycket om. Huvudpersonerna är väl så medelålders, liksom författaren, vilket faktiskt, åtminstone i det här fallet, har sin betydelse. Brevväxlingen sker mellan en engelsk lantarbetarhustru och en dansk museiintendent och är både vältänkt och tankeväckande. Rekommenderas med värme.

A propå tingens aura märker jag, efter lång betänketid, att jag är tvungen att göra mig av med Marion Zimmer Bradleys böcker. Jag älskade dem, och läste och läste om dem tills jag upptäckte att författarinnan hade sidor jag inte kunde acceptera och inte hade kunnat drömma om. Har inte kunnat ta i böckerna sedan dess. Det går alltså inte att skilja konstnären från  verket och det går inte att bortse från något man vet. Hur gärna man än vill. Packar alltså böckerna i papperskasse, ställer den i källaren. På väg ut mot pappersåtervinningen.

Den översta bilden är från Hästholmen vid Vättern, från våra Sverigeresor med husbilen Gamla Bettan. Här skrämde Ofelia oss genom att göra en rymning. Det var några hemska minuter innan hon kom, glatt viftande på svansen.
Den undre bilden är tagen i Sundborn. Jag står i Carl och Karin Larssons trädgård. Visst ger den kunskapen bilden en helt annan aura?

Hyllar idag:

.... Ofelia, som fyller 1 år. Igår visserligen, men då hade jag fullt upp. Firas med god mat och mycket godis. Vi tränar nu på att "gå fint". Jag går fint, vad Ofelia gör är oklart.

Hyllar också Nora Roberts som jag ägnat mig åt den senaste tiden. Tyckte förr att hon var omöjlig att läsa innan jag bytte perspektiv: Hon skriver sagor. Bra sagor. Hon har inte sålt över 400 miljoner böcker för inte. Nora Roberts får ur sig ca 2 böcker per år och har en beundransvärd arbetsmoral. Skriver 8 tim om dagen, även på semestrar. Kul persongallerier, underbara miljöer, visserligen har de flesta personerna gott om pengar, men här är inget snobberi. Så är det sexscenerna. De är ofta förekommande, men enligt mig av mycket begränsat intresse. Mycket svett och kolossalt himlastormande. Det blir tjatigt, men det går att bläddra förbi. Roberts man fotograferat i,  vad som så förskönande kallas vuxengenren. En genre jag med lätthet klarar mig utan. Kan möjligen förklara något. Nora Roberts byter miljöer för sina böcker med stor framgång, från bröllopsarrangemang
-branschen till arkeologi och det här är en stor del av nöjet.

Hyllar så P. D. James vars böcker jag nu läser om. En helt annan genre och en helt annan nivå. Hennes skarpa, faktiskt lite elaka, eller åtminstone lite dystra, personbeskrivningar, hennes så skickligt återgivna miljöer. Och så denna fantastiska intelligens. Intrigen kan emellanåt vara väl tillkrånglad, men det får man ta. En lycka att läsa om.

Tankarna går förstås också till Stephen Hawking. En gigant har gått ur tiden.

Planterar idag julens amaryllislökar och hoppas att de skall ge fin avkomma till nästa jul. Har tidigare år planterat ut i trädgården, men aldrig hittat dem igen 😉 Man skulle kunna tro att vi har park, men så är det nu inte. Planterar denna gång i en sorts balja, så att jag vet var jag har dem.

Fast i TV-träsket

Gillar också TV. Åtminstone TV-soffan.

Närmare bestämt den förskräckliga kanalen TNT. Ännu närmare Body of proof, en (ännu en) deckarserie i rättsläkarmiljö. Går ett avsnitt om dagen plus repris förutom att man sänder det ena avsnittet efter det andra på söndagar. I söndags såg jag fyra eller fem avsnitt. Eller var det sex? Jag kom liksom in i tittandet. Bra story, gulliga slut. Ni vet så där så man får en klump i halsen. Går på detta enkla trick varje gång. Händer mig bara framför TVn. Verkligheten lämnar mig förbluffande oberörd. Alternativt är människor inte så rörande goda i verkligheten som i manusförfattarnas kreationer. Roligast är vår huvudfigur Dr Megan Hunt. Oerhört skicklig i sitt yrke, förstås, inte så bra när det gäller privatlivet. Förutom att hon är smidig som ett kassaskåp socialt (påminner om Bones utan storhetsvansinne), är hon en urusel förälder. T o m när hon mot slutet av avsnittet skall ha fattat poängen och ändrar sig är hon fortfarande usel. Enligt mig, inte enligt manusförfattarna. OK, inte varje gång, då. Kan knappt bärga mig tills på söndag. Det går ett avsnitt 19.10 i afton, det tänker jag ju inte missa, men det är alldeles för lite. När man nu är fast....

Minsta barnbarnet. Närmast OLIIIDLIGT söt hon också

Så är det Aurora Teagardenfilmerna. Som jag redan berättat om. Har hittat hela två nya den här veckan. Såå roligt! Trodde jag hittat en tredje, men ack! Visade sig vara en jag redan sett. Oroar mig nu för att jag redan sett alla som finns.  Candace Cameron Bure spelar huvudrollen. Väl flickigt för någon som skall vara i 30-årsåldern och definitivt är närmare 40. Men ok, det gör inget, filmerna är roliga, åt det absurda hållet. Och gulliga, också åt det absurda hållet. Hittade en julfilm som även den hade Cameron Bure i huvudrollen. Christmas under Wraps. Gullig den också, utan att vara fånig. Rekommenderas. Vill bara varna lite för att Candace Cameron Bure är närmast OLIIIDLIGT söt.

Fantasier

är tråkigt nog klar med Marie Lus gamer-sci fi Warcross. Underbart hopfantiserad som vanligt. Detta är en ny serie av Lu och hon gör allt bra. Hennes framtida världar är möjliga, närmast trovärdiga. Hennes personer mångfacetterade och framför allt olika varandra. Man slipper blanda ihop dem. Storyn är MYCKET bra, även om jag kanske inte blev så väldigt överraskad av ett av överraskningsmomenten. Till och med själva spelet är spännande, även för mig som inte spelar den sortens spel själv. Briljanta Marie Lu!

Läser nu Karen Baos tvåa: Dove Exodus. Tyvärr känns den lite blek i jämförelse med Warcross. Men ok så här långt, jag är bara i början. Vi är på översvämmade jorden i den här boken. Förra utspelade sig på månen. Tillräckligt nära för att kittla fantasin ordentligt.

Ofelia fantiserar om att hennes löp ska ta slut så att hon äntligen ska få springa lös igen. Annars är hon väldigt nöjd med mitt läsande. Då kan hon hålla mig sällskap i soffan. Det fungerar fint. Det som inte fungerar så fint är den tänkta putsningen. Har nu köpt effileringssax  och rent teoretiskt skulle jag nu kunna frisera min stiliga (nåja, gulliga) hund. Emellertid är hon inte särskilt samarbetsvillig och hon sitter inte alls still när man ber henne. Vi jobbar på processen men har inte nått ända fram ännu. Eller hur det nu är man uttrycker ett totalt misslyckande i  politiska kretsar.

Utelåst

från min egen blogg har jag varit. Förbannelse över Google och deras säkerhetsrutiner som jag inte bett om. Tog mig flera dagar att  bryta mig in.

Under tiden har jag läst del två, och nästan del tre av Aveyards Red Queen. Över förväntan, måste jag säga. Intrigerna är intrikata men inte helt otänkbara, magin, dvs silvrarnas och blandblodens olika förmågor är spännande och fantasifulla, personteckningarna är fängslande. Till min förtjusning skriver Aveyard på en fjärde bok.

Tur det, jag blir klar med tredje delen i kväll, då övergår jag till Marie Lu och Warcross. Har också planer (vaga sådana) på att övergå till fantasy för vuxna. Goodreads är min informationskälla. Där listar man årets bästa böcker i olika kategorier. Är inne och röstar på mina favoriter då och då.

Håller fortfarande på med att fotografera himlar. Här är solnedgång i min trädgård. Mot havet.

Nya paket

Jaha, nu är Halloween över. Åtminstone tror jag det. Här i Sverige råder en viss begreppsförvirring som gör att man får vara beredd med godispåsarna i en vecka ungefär, innan man äntligen får äta upp det som eventuellt är kvar.  Vi hade fint besök i går, men så hade vi annonserat tydligt med lysande pumpa på trappan och kusligt spöke i köksfönstret. Sista omgången barn var verkligen inte stora och var åtföljda av frysande förälder. Men underbart utklädda och sminkade var de! Tror det är nyttigt, dels med utklädningen som sådan, dels att det avdramatiserar både död och mörkrädsla. Dessutom är det ju kul för oss!

Spöket är verkligen kusligt, åtminstone om man inte stänger av ljudet. Det Uuhuuu-ar och Oohooo-ar  så lilla spöket Laban hade blivit alldeles grön av avund.

Har precis fått nytt paket från Bokus. Denna gång med bl a Marie Lus senaste: Warcross  Utspelar sig i gaming-världen. Ser SÅÅ mycket fram emot att få läsa den. Marie Lu är en stor favorit. Liksom då Samantha Shannon vars trea om Paige Mahoney jag just varit inne på Goodreads och röstat på. Den är välförtjänt nominerad till fint pris.
Måste bara läst klart Röd Drottning-serien först. Det Aveyard gör bäst är personporträtten. Inga schabloner här inte, och man vill verkligen följa med på äventyret. Dvs man önskar så att rebellerna skall få ihop en armé och lyckas störta regimen.

Ny väderbild som ni ser. Beror på att Ofelia jagar upp mig på tider jag aldrig varit uppe på förr. Jo, när jag jobbade, men då var jag i det närmaste medvetslös på morgonen och såg inga vackra soluppgångar 😊

Tid för pumpor

Var på Halloween på Liseberg i lördags. Parken var SÅ fint pyntad med  massor av figurer och ett överdåd av pumpor. Kände att jag var absolut tvungen att karva mig en egen. Pumpa, alltså. För första gången. Gjorde dessutom pumpasoppa, också detta en premiär. Riktigt gott. Hade potatis och morötter i, pumpan är inte jättestor. Har hängt mitt spöke i köksfönstret och inhandlat godis. nu kan det bli Halloween när som helst!

Upptäckte att det kommit ut en ny samling  deckarnoveller av P.D. James. Lite oväntat kanske, hon har varit död sedan 2014. Emellertid ett absolut måste ha så här i hösttider, när regnet smattrar och vinden viner och det är ren lycka att få sitta inomhus, med massor av tända ljus och en bok. Bryr mig alltså inte om hur det har gått till, skall beställa i morgon.

Förundrad, förutom över "spök"-skrivande
deckarförfattare, även över alla dessa märkliga svampar som dyker upp i gräsmattorna denna höst. Har aldrig sett fenomenet förut. Om de går att äta har jag mat fram till våren, tror jag, men har inga planer på att provsmaka. Misstänker att de kan utgöra ett effektivt mordvapen i vilken deckare som helst.

Läser vidare i Aveyards fantasytrilogi. Den är faktiskt prisbelönt. Naturligtvis är filmrättigheterna uppköpta, här finns det faktiskt planer, framskridna sådana, på att filmatiseringen skall bli av. Kan nog bli riktigt bra, bomber och granater, rebeller och förrädare i vartenda hörn.