Vårt nya husdjur

Nytt litet husdjur till vår samling. Sitter ovanför en boll med jordnötter. Egentligen till fåglarna, men vi utfodrar gärna ekorrar också.

Nytt husdjur

Skulle egentligen skriva om mina nyinköpta julböcker  som just kommit från Bokus. Är full av beundran för Cassandra Clare, som totat ihop ytterligare nästan 900 sidor om skuggjägare, varulvar, vampyrer och lite annat smått och gott. Queen of Air and Darkness. Ska bli sååå roligt att få ta itu med, har väntat länge.

Så är det Elly Griffiths senaste. Den heter The Stranger Diaries. Älskar hennes böcker om arkeologen Ruth Galloway, så även denna får en chans.

Min sista julbok är Louise Pennys Kingdom of the Blind. Tillbaka till den kanadensiska byn Three Pines. Hurra! Alltid lika roligt.
Problemet är nu: Var skall jag börja?? Väldigt svårt, tar man den man tror är bäst först? Eller sist? Dessutom är alla tre garanterat bra, läser i princip allt dessa tre damer skriver. Man ska ju vara upplagd för vampyrer/kanadensiska byar/brittisk gotik när man tar i tu med det.

Gammalt husdjur. Hon hälsar.

Önskar er alla en fin julhelg om vi inte hörs innan dess-

Hus och husbil

Det här är Ellen Kays Strand. Ett underbart hus jag gärna skulle flytta in i när som helst. Byggt vid Vätterns strand (givetvis). Om du snubblar i backen här rullar du i vattnet. Byggt 1910, ett rum brett, det vilar på en klipphylla. En sorts liten herrgård, influerat av Ellens italienresor, jugendstilen  och Arts and Crafts. Huset är fortfarande i bruk. Man kan, om man läser litteraturhistoria och, jag förmodar, pedagogik och konsthistoria, söka stipendium och bo här några veckor på sommaren.  Ellen Kays skrivbord står vid andra fönstret från vänster på övervåningen och jag kan försäkra att utsikten därifrån över Vättern är överdådig.
Ellen Kay skrev boken Barnets Århundrade. På vilken mycket av dagens pedagogik och synsätt grundades. Utan henne hade vi kanske fortfarande haft separata flick- och pojkskolor. Boken översattes till 26 språk. Det ni! Detta var år 1900, så man kan med rätta säga att hon var en världsberömd författare. Hon skrev också Skönhet för alla, vilket går igen i skriften Vackrare vardagsvara (Gregor Paulsson) ett tiotal år senare. Ellen var en av sin samtids främsta influencers.

Huset som skymtar bakom träden är Karin och Carl Larssons Lilla Korsnäs. I den underbart vackra orten Sundborn. Övergången? De var vänner med Ellen, och åtminstone Carl besökte henne på Strand.  Lilla Korsnäs är inte så vackert på utsidan som man skulle önska sig (därav träden) , men spännande och romantiskt på insidan.
Så till husbilen. Vår pyttelilla, uråldriga, älskade Gamla Bettan. Det är med hennes hjälp vi tar oss runt till alla sevärdheter som annars hade varit svåra att nå.

Böcker och auror

Känner att jag måste göra en liten knuff för en nyutkommen bok. Anne Youngson heter författaren, Vi möts på museet heter boken. Det är en charmig historia om tankar, vägval och tings aura. En brevroman, en form jag tycker mycket om. Huvudpersonerna är väl så medelålders, liksom författaren, vilket faktiskt, åtminstone i det här fallet, har sin betydelse. Brevväxlingen sker mellan en engelsk lantarbetarhustru och en dansk museiintendent och är både vältänkt och tankeväckande. Rekommenderas med värme.

A propå tingens aura märker jag, efter lång betänketid, att jag är tvungen att göra mig av med Marion Zimmer Bradleys böcker. Jag älskade dem, och läste och läste om dem tills jag upptäckte att författarinnan hade sidor jag inte kunde acceptera och inte hade kunnat drömma om. Har inte kunnat ta i böckerna sedan dess. Det går alltså inte att skilja konstnären från  verket och det går inte att bortse från något man vet. Hur gärna man än vill. Packar alltså böckerna i papperskasse, ställer den i källaren. På väg ut mot pappersåtervinningen.

Den översta bilden är från Hästholmen vid Vättern, från våra Sverigeresor med husbilen Gamla Bettan. Här skrämde Ofelia oss genom att göra en rymning. Det var några hemska minuter innan hon kom, glatt viftande på svansen.
Den undre bilden är tagen i Sundborn. Jag står i Carl och Karin Larssons trädgård. Visst ger den kunskapen bilden en helt annan aura?

Hyllar idag:

.... Ofelia, som fyller 1 år. Igår visserligen, men då hade jag fullt upp. Firas med god mat och mycket godis. Vi tränar nu på att "gå fint". Jag går fint, vad Ofelia gör är oklart.

Hyllar också Nora Roberts som jag ägnat mig åt den senaste tiden. Tyckte förr att hon var omöjlig att läsa innan jag bytte perspektiv: Hon skriver sagor. Bra sagor. Hon har inte sålt över 400 miljoner böcker för inte. Nora Roberts får ur sig ca 2 böcker per år och har en beundransvärd arbetsmoral. Skriver 8 tim om dagen, även på semestrar. Kul persongallerier, underbara miljöer, visserligen har de flesta personerna gott om pengar, men här är inget snobberi. Så är det sexscenerna. De är ofta förekommande, men enligt mig av mycket begränsat intresse. Mycket svett och kolossalt himlastormande. Det blir tjatigt, men det går att bläddra förbi. Roberts man fotograferat i,  vad som så förskönande kallas vuxengenren. En genre jag med lätthet klarar mig utan. Kan möjligen förklara något. Nora Roberts byter miljöer för sina böcker med stor framgång, från bröllopsarrangemang
-branschen till arkeologi och det här är en stor del av nöjet.

Hyllar så P. D. James vars böcker jag nu läser om. En helt annan genre och en helt annan nivå. Hennes skarpa, faktiskt lite elaka, eller åtminstone lite dystra, personbeskrivningar, hennes så skickligt återgivna miljöer. Och så denna fantastiska intelligens. Intrigen kan emellanåt vara väl tillkrånglad, men det får man ta. En lycka att läsa om.

Tankarna går förstås också till Stephen Hawking. En gigant har gått ur tiden.

Planterar idag julens amaryllislökar och hoppas att de skall ge fin avkomma till nästa jul. Har tidigare år planterat ut i trädgården, men aldrig hittat dem igen 😉 Man skulle kunna tro att vi har park, men så är det nu inte. Planterar denna gång i en sorts balja, så att jag vet var jag har dem.