Reminicenser

- ett så härligt, laddat ord! Romantiskt, vemodigt, kanske lite hotfullt? Det är ju nära till hands att tänka tillbaka på sitt eget liv och sin egen uppväxt när man läser andras memoarer. Något jag börjat göra de senaste åren, men faktiskt aldrig gjort förut. Tänkt tillbaka, alltså. Varandes av den sort som lever helt och absolut i nuet. Till skillnad från Dame Agatha som så njutningsfullt vältrar sig i sina hågkomster kan jag inte påstå att jag tycker om det jag minns. Jag tror jag upplevde svensk grundskola när den var som sämst. Alla skulle vara LIKA - lika dumma, lika kloka och alla förväntades ha samma förutsättningar. Vi var naturligtvis inte lika och denna påtvingade anpassning till normen som jag tog för det riktiga tog mig lång tid att komma över. Men jag kom åtminstone över den. Pennalismen flödade, både från katetern och på skolgården. Barn trycktes ohämmat ner av varandra och av maktfullkomliga vuxna. Visst, det fanns undantag, men på det hela taget har synen på barnet och barnets rättigheter förändrats kollossalt och till det bättre.
Viktorianerna hade en stark tro på individualiteten. Och i Dame Agathas samhällsklass också möjligheter att förverkliga idéer om utbildning och att låta barn utveckla eventuella talanger. England före I:a världskriget och i borgelig miljö måste ha varit ett PARADIS. Drömmer just nu inte om framtiden utan om det förflutna. Fortfarande i gott sällskap.
Bild: Mina rosor. Det kommer fler bilder av dem.