Vid något tillfälle blev jag tillfrågad om vem som bestämmer hemma hos oss. I det här huset är hierarkin glasklar, bestämmer gör hunden. Vi lyder vi det här laget hans minsta voff. I går när vi skulle gå och lägga oss tyckte Hamlet att han fått för lite mat under dagen. Den som inte tror att hundar kan tala får gärna låna vårt exemplar av människans bästa vän några dagar. Han sätter sig bredvid min sängkant och GNYYYYR tills jag går upp. Då springer han till köket och sätter sig framför skåpet där hans mat finns. Tydligare kan man ju inte bli. (Han hade rätt, det var en ny sorts mat igår och han kanske hade fått lite för lite.)I morse gick jag upp och gjorde i ordning kaffe och tänkte lägga mig och läsa en stund innan jag gjorde frukost. Det passade inte Herr Hamlet alls. Han gjorde om ovanstående manöver vid sängkanten tills jag gick upp och gav honom mat. Jag gjorde ett nytt försök att få läsa lite, men då ville han ut! Samma manöver, men nu trippar han framför mig och föser mig till dörren ut till trädgården. Jag släpper ut honom, och när han är klar kommer han till dörren och säger voff. Det betyder: Matte jag är klar nu, kom och öppna!
Nu sover han minsann, men nu ha jag piggnat till! Det får bli frukost för mig också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar