Mina dahlior

Årets dahlior blev inte riktigt vad jag planerat. De två jag hade lyckats gräva upp förra hösten blev absolut ingenting av. Så köpte jag mina nya dahliaknölar alldeles för sent på säsongen, de flesta började blomma för någon vecka sedan. Och inte ser de ut som jag trodde heller. Den röda här är ju stilig, men mycket lägre än jag hade hoppats.
Den vita med lila kanter trodde jag skulle gå mer (matchande) i rött . . .  Tja, de är ju fina så här också. Men förra årets var FANTASTISKA! Nu vete 17 om jag ens sparar dem . . .  Fast jag kan väl inte låta bli :-)

Åter till litteraturen. Om man nu kan kalla Draklandskrönikan det. Och det kan man inte. Kommer, trots att jag ÄLSKAR fantasy, inte ens igenom hälften av första boken. Brukar försöka hitta något vänligt att skriva, men här finns faktiskt inget. Uruselt skrivet och dessutom tråkigt. Utfärdar alltså härmed en varning.
Behövde, efter detta skräp, rensa huvudet med något välskrivet och läser nu om Maria Langs debutroman Mördaren ljuger inte ensam för säkert 100e gången. Det är så trevligt att i gott sällskap besöka Rutger Hammars ö. Påminner mig om min barndom. Kanske inte helt det illustra sällskapet (poeten Carl Herman Lindensiöö är helt underbar!) men sommarhusets ensliga läge, sjön, matlagningen och många gäster. Jodå, jag har skrivit om boken flera gånger och den förtjänar alla lovord. Skulle till och med vilja påstå att den ger Agatha Christie en match.