På jakt efter underhållning

Rosenapeln när den är som vackrast. Nu har blombladen dalat till marken. I drivor. Vår lille Huligan får dem på tassarna och bär in dem. Inte jättepopulärt, men blomblad kan jag leva med :-)

Värre är det att jag läst ut den sista Maisie Dobbs. Nu har jag liksom kommit in i Maisie Dobbs-världen och det lär inte komma någon ny i år. Det finns gränser för vad man kan kräva av författare. Efter lite sonderande inser jag att det inte kommer någon ny Gamache-deckare av Louise Penny förrän i slutet av augusti, hade annars förhoppningar där, hon skriver redan på ytterligare en.
Jaha! Då får jag väl läsa om då. Den första Maisie Dobbs, t ex. Det här med att läsa snabbt är inte bara en fördel.

Mord i Paradiset-serierna (en på kanal 8 (säsong 2 tror jag) och en på SVT1 (säsong 4)) börjar också gå mot upphällningen. Sååå tråkigt, de är så lagom spännande och roliga. Men här blir det en fortsättning, det har jag kollar upp. Frågan är bara när?? Säsong 5 är inte inspelad, de tar tacksamt emot intrigförslag :-)

Längesedan vi sågs!

Men bilden är nytagen. Våra syrener blommar sent, de har bara eftermiddagssol.
Lägger till några extra bilder som bonus :-)

Bröllop förra helgen, Kära Dottern och hennes Henrik gifte sig. Mingel på Trädgår'ns terrass, den enda vackert soliga och varma dagen vi haft på evigheter. Vilken otrolig tur! Inte sant, Sissel? :-) Tyvärr har jag inga bilder, hade glömt sätta i minneskortet i kameran. Typiskt, eftersom jag faktiskt inte tycker om att ta bilder på kalas. Inte gör jag det bra heller. Det ena är en följd av det andra.

Fotograferade gjorde Andrew Colvin, han är fantastiskt duktig. Har sett en liten förhandstitt, väntar otåligt på resten

Har naturligtvis läst massor sedan sist. Nu är jag, till min förfäran, inne på min sista Maisie Dobbs: A dangerous place. Avnjuter dessa berättelser som praliner. Emellertid är den sammanhängande tråden (åtminstone en av de sammanhängande trådarna) om Maisie Dobbs själv inte lika väl uttänkt som böckerna i övrigt ger skäl att förvänta. Liiite besviken här.

Fastnade av  misstag i TV-serien Barnmorskan från East End. Har missat första säsongen, men läst boken. Tänker nu följa säsong 2, de är så söta och rara allesammans. Dessutom börjar, till min stora glädje, en ny säsong av GK Chestertons Father Brown. Kanal 8, möjligen på söndagar.


Här har vi dahlior i maj. Trodde det var höstblommor, men tydligen inte. Visst är det stilig färg?

Flavia

Anar inte vad det är för rar liten blomma på bilden. Betoningen ligger på liten, och ligger är vad jag gör på trottoaren för att kunna fotografera den. Växer i en mur, som synes. Hittade den när jag var ute med hunden, givetvis utan kamera, så hunden fick en liten extra vända.

Flavia de Luce är en tämligen excentrisk bekantskap. Hennes kemiintresse är gediget. En favorithobby är att extrahera gifter ur diverse växter. Ett sådant rart litet barn! Det vilar något Agatha Christieskt över böckerna men de är MYCKET svartare. Och mer brutala.

I morgon blir det Göteborg. Vill göra mina naglar fina, bl a. Kunde inte få någon tid här i Falkenberg, och "de tog inga nya kunder". Det gjorde man i Göteborg och en hel del billigare är det också. På bästa adressen innanför vallgraven. Här i Falkenberg kommer de inte att behöva oroa sig förr mig, jag kommer aldrig att bli någon ny kund.

Maisie-land

Vår rosenapel, helt oemotståndlig!

Lever i Maisie Dobbs värld. Inser till min fasa att jag bara har två böcker kvar som jag inte har läst. Beställde dem raskt från min favoritsajt för verklighetsflykt - Bokus. Alla Maisie Dobbs-böckerna är värda en genomläsning eller till och med två. Den senaste jag höll i min hand: A lesson in secrets utspelade sig dessutom i universitetsmiljö. Gjorde den extra läsvärd för min del. Nu måste jag vänta tills slutet av veckan innan jag kan försvinna in i Maisie Dobbs-land igen.


Har under tiden Flavia de Luce-deckare nr två: Mord är ingen barnlek av Alan Bradley att tillgå. Läste den första för någon vecka sedan. Flavia lever på 1950-talet, är 11 år, något brådmogen och väldigt intresserad av kemi. BBC har köpt upp denna kanadensiska trivsel- och pusseldeckare (6-7 stycken redan) för att göra TV-serie. Hoppas, hoppas SVT köper, det här är kul!

För er som inte tröttnat på min Japan-resa:
Modern, faktiskt ganska välkänd byggnad i Tokyo. Visst är detta också kul?

Mörker

Skymningsbild från Gion-kvarteren i Kyoto. Vackraste kvällspromenad jag gått, tror jag.

Håller på att deklarera. Ja, det är sent, men jag fick uppskov. Och jag fullkomligt avskyr att hålla på med papper, vilka det än vara må. Det är inte det att jag inte kan, det är det att jag inte vill. Var en listig byråkrat under stora delar av mitt arbetsliv och kan i princip undvika vad som helst. Dock inte deklaration. Denna innefattar lägenhetsförsäljning, min mammas, och naturligtvis finns det inga kvitton. SUCK!

Läser hellre Jaqueline Winspears Maisie Dobbs. En pärla till deckarserie i en djungel av medelmåttor. Jaqueline Winspear har ett poetiskt språk, en långsam behaglig rytm, och dessutom väl genomförd research. Hennes Maisie Dobbs är verksam i mellankrigstid, företrädesvis i London. Böckerna handlar i stor utsträckning om första världskriget. Och man lär sig alltid något nytt. Underliggande ämne nr två  är klassresor. Svårare i England än i  Sverige, åtminstone ytligt sett, och mindre vanligt. Det finns en vemodig ton i Jaqueline Winspears böcker, men det är en vacker ton.

Måste slå et litet slag för Divergent, som jag, utan större förhoppning, hyrde häromdagen. Den är välgjord, följer boken föredömligt och underbart rollbesatt. Egentligen för unga vuxna. Vilken lysande modell Tris är för unga flickor. Nästan applåderade :-)

Miya-jama

Japans mest berömda (?) torilport. Finns vid ett stort shintotempel utanför Hiroshima. Torilportarna är meningen att man skall gå igenom för att får tur i tillvaron, men just här är det lite svårt. Vackert, dock, liksom hela tempelområdet. Här hade man kunnat tillbringa en hel dag. Vi hade några timmar. Shintoismen hyllar naturen och allt levande, alltings inneboende kraft och energi. Vissa platser är extra heliga, berget Fuji nedan, t ex.
I detta tempelområde strövar otaliga rådjur omkring. Vackra att se på och halvtama så att de nådigt låter sig klappas.

Har nu sett färdigt Shogun-serien. Såå rolig att se om. Och jag hade rätt! Var så övertygad, när vi gick igenom Tokugawas Nijo-borg i Kyoto, att vissa scener i Shogun hade spelats in där. Det är väggmålningen med tigrarna jag minns. Skojiga tigrar med ögon som människor och tvärrandiga svansar och målade med dramatiskt liv i rörelsen. (Beklagar så att man inte fick ta bilder.) Hur kan jag komma ihåg en bildsekvens i över 30 år??? Samtidigt som jag glömmer vad folk heter och till och med min egen födelsedag? Nu stämmer ju inte detta historiskt (som så mycket annat i serien). Nijo-borgen byggdes två år efter att Tokugawa kommit till makten, alltså två år efter att serien skulle ha utspelats.

Fujijama

Japans berömda berg. Bilden är tagen från Shinkansen, Japans lika berömda snabbtåg, mellan Kyoto och Tokyo. Mer japanskt än såhär är det svårt att få det :-) Shinkansen har funnits sedan 1964. Hörde ni, ni på SJ?

Ser nu om James Clavells serie Shogun med Richard Chamberlain i huvudrollen. Serien är tämligen fritt hopkommen
och löst baserad på shogun Tokugawas väg till makten. Tokugawa, här omdöpt till Toranaga spelas av Toshido Mifune, Kurosawas

skådespelarfavorit alla kateorier, och en av mina. Serien är nu 35 år gammal och det märks ibland, men dräkterna är FANTASTISKA, särskilt Toranagas, och inredning och miljö lika så. Väntar med spänning på att få se Toranagas borg, som jag hoppas är inspelad i Nijoborgen, Tokugawas borg i Kyoto, som jag nu faktiskt besökt. Med på världsarvslistan, en fantastisk upplevelse, med de berömda näktergalsgolven och gömställen för livvakter och allt. Näktergalsgolven kvittrar när man går på dem, detta för att inte otäcka lönnmördare skulle kunna smyga sig på. Och de kvittrar faktiskt fortfarande. Tyvärr regnade det tämligen enastående när vi var där, så jag kunde inte ta några bilder utifrån, och inne i borgen fick man inte fotografera. Men massor av underbara väggmålningar fanns det, bladguldet flödade :-)
 Nedersta bilden är från Gion-området i Kyoto. Där var så vackert så att det kändes helt overkligt.

Någonstans i Tokyo

Oklart var. Men det fanns en staty av den trogna hunden Hachico alldeles bredvid. Ni har säkert sett filmen. Enda stället där det var gott om turister. Mannen med stråhatten är vår eminente guide Bertil. Trevligare reseledare är svårt att hitta. Han gör bara sådär en två resor per år, så vi hade tur.
Damen i vitt och jeans är naturligtvis eder undertecknande.

Vill också visa att det finns gott om moderna, arkitektoniskt spännande hus i Tokyo. Den sidan missade vi lite- Ett gott skäl att åka tillbaka, kanske :-)

En rolig och väldigt praktisk detalj på resan var de små pryttlarna med hörlurar som delades ut till alla och som gjorde att Bertil kunde berätta, samtidigt som vi gick omkring. Tur var det, för vi gick, och vi gick och vi gick  . . . . Alternativt befann oss i olika vagnar i tunnelbanan och då är det ju bra att få veta när man skall hoppa av.

Som i en saga

Märkligt nog ser det faktiskt ut som jag föreställt mig det i Japan. Som i en saga, alltså :-) Vattenfallet finns i området kring Guldpaviljongen utanför Kyoto. Guldpaviljongen är faktiskt just det - en paviljong klädd i bladguld, åtminstone de två översta våningarna. Den är inte direkt liten heller. Byggdes ursprungligen på 1300-talet av en av shogunerna när han bestämde sig för att dra sig tillbaka från makten och gå i pension. Brändes ner på 1950-talet av förvirrad yngling, men återuppbyggdes. Del av ett buddistiskt tempelområde, fantastiskt vackert.

Alla bilder är tagna i ösregn, fattar inte hur det kan bli ett så fint ljus!

Vi åkte kors och tvärs i Japan, med buss, med tunnelbana, med tåg och med båt. Till och med med spårvagn. Min beundran för det japanska kommunikationssystemet saknar gränser. Tågen är, förutom att de är underbart rena och fina, dessutom i tid. Här räknar man inte förseningar i minuter, det är sekunder som gäller! 

För att inte tala om den artiga personalen, som bugar när de lämnar tågkupén. Till och med när passagerarna sitter med ryggen mot. Man blir riktigt rörd!

Här har SJ en del att lära! Förväntar mig kanske inte bugningar, men bättre städning skulle man ju kunna tänka sig, för att inte tala om punktligheten . . . .Men så finns ju ett helt annat kundunderlag. 127 milj inv på samma yta som Sverige ungefär. Gör ju lite fler biljettköpare.