Colettes Claudine

Colette är livbejakelsens och sensualitetens mästarinna. Claudine-böckerna (4 st) sägs vara hennes mest självbiografiska. De beskriver uppväxten i hennes älskade Montigny fullkomligt lysande, en tid i Paris före giftemålet, äktenskapet med Willy, och i sista boken, Claudine och Annie, som jag uppfattar det, hennes beslut att lämna honom. Här ser jag Colette själv i båda rollerna. Hon skriver fantastiskt, hennes personteckningar levande, insiktsfulla, roliga, inte sällan ganska elaka men aldrig fördömande. Hon är är oerhört beläst, det märks. Hennes underbara beskrivningar av Montigny har doft och färg - naturen, byn, den lilla skolan, byborna, får mig att se allt tydligt framför mig och jag vill resa dit! Det finns delar som är i mina ögon sexuellt obehagliga, och som uppenbart är inlagda för att sälja. Man anar här Willys allt korrumperande inflytande. Judith Thurman kallar honom i förordet för "lönnfet erotoman" och det är ju roligt bara det. Böckerna är trots det en njutning att läsa, och man kommer ut ur dem rikare än man var innan. Sinnligheten, iakttagelseförmågan och den nästan agressiva kärleken till livet är smittande, och man bär med sig böckerna i tankar och sinne långt efter att man lagt dem ifrån sig.
Emellertid är det så att allt man läser efteråt faller platt till marken och är helt ointressant. Giorgio Faletti råkade här, möjligen oförtjänt, möjligen inte, ganska illa ut.
Bild: Nu när rosenapeln har blommat över slår detta vackra träd ut sina smultronröda blommor utanför vårt köksfönster. Anar inte vad det heter, är ett helvete att beskära, har långa vassa taggar!