Mr McCall Smith

och hans serie om filosofen Isabel Dalhousie. Utspelar sig i Edinbourgh och det gör den på ett sätt som får mig att längta dit alldeles förfärligt. En minnes bild dyker upp på näthinnan: Står på en dyster affärsgata, det regnar (naturligtvis). Ser upp mot Edinbourgh Castle, som ligger där som ett mörkt sagoslott med tinnar och torn, inbäddat i grönska och omgivet av ljus. Och det är sagolikt vackert. Obs att min minnesbild är ca 35 år gammal. Men fortfarande jättetydlig! Mr McCall gör fina miljöbeskrivningar som aldrig är omotiverade eller för långa. Intrigen är sådär, upplägget påminner om barnböckernas. Ni vet, Taxen Max finner en vän, Taxen Max i storstaden, osv, fast överfört till vuxenvärden; Isabel får en baby, Isabel blir avskedad. Men de olika frågor som filosoferas över är intressanta, relevanta och tänkvärda. Den här gången - Det varsamma bruket av komplimanger, var jag rätt irriterad på vår hjältinna, men på sidan 190 vänder det. Det går inte att tycka illa om något Alexander McCall Smith skriver. Han skriver i bästa välmening, han skriver väl och han har den bästa agendan. Massa feel-good-anda, men lite segt blir det allt ibland.
Återgår nu till Deverry, där draken Arzosha har flugit tillbaka till sitt berg, belägringen av Cengarn är upphävd, hästfolket drivits på flykt och alverna ridit tillbaka till västlandet. Varför är det (nästan) alltid någonsorts diffus medeltid i Fantasy -berättelser? Skall nu börja på bok 9. Det enda som inte är bra med Katharine Kerrs Deverry-serie är att den tar slut.