Har avnjutit gammal svensk film från 1960. I sv/v. För att filmen var baserad på Maria Langs deckare Tragedi på en lantkyrkogård. Såg så oerhört fram emot att få se vilka som skulle spela Puck Bure, Einar Bure och Pucks pappa professor Johannes M. Ekstedt. Och vad händer??? De tre rollerna är strukna!!!! Jag tror jag blir . . . Och den jag har att skälla på på här är författarinnan själv, det är hon som skrivit manus och därmed lurat mig på konfekten! I alla fall hade svenska skådespelareliten ställt upp. Sif Ruud, Hjördis Pettersson, George Fant, Sigge Fürst, Karl-Arne Holmsten m fl. Annan titel också: När mörkret faller. Roligt var det ialla fall. Alla TALADE VÄLDIGT TYDLIGT och på rikssvenska, denna egendomliga dialekt som endast talades i radio, på tv och på teatern, och som jag älskar att härma. Min man säger att de konstigt nog lät precis likadant i Polen. En märklig tid.
Återgår till en annan tid: Stockholm 1975-85, en annan märklig tid, åtminstone i Kajsa Grytts värld. Hittills en massa namnrabblande (det finns ett väldigt fult ord för denna mentalitet), hittills vansinnigt ointressant, men det har sagts mig att boken blir bättre, så jag kämpar på. Gillar (och delar) hennes engagemang för psykvård och drogrehab, här är hon riktigt bra. Såg en intervju med Kajsa Grytt i tv för en tid sedan, då hon gav ett sympatiskt intryck. Hittills gör mig hennes bok besviken.
Kära vänner: I morgon skall jag till Göteborg för att fixa håret, (det behövs, tro mig!) gå på Världskulturmuset, äta lunch och helst fotografera lite gatukonst åt er.
På återseende!
Bild: Min ruta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar