Under en underbar vecka i våras hade vi den vackraste framsidan på gatan. Sedan växte allt iväg och vår fina rabatt blev bara överväxt och skräpig. Nu har vi röjt, rensat och halverat buskar, och det är faktiskt riktigt snyggt igen. På bekostnad av min och Käre Makens respektive ryggar, axlar och knän. Jag ser dessutom ut som om jag varit i slagsmål med en katt. Det har jag inte, det är rosenbuskarna jag slagits med. Kan stolt meddela att jag vann!
Nu får det vara nog och jag tänker ägna mig åt Dame Agatha och cappuchino resten av dagen. Läser Mysteriet på Blå tåget. Dame Agatha menar själv att det är hennes sämsta bok, skriven under press och sorg. Hennes älskade. exentriska mor hade dött, hennes älskade Archie lämnade henne (vilken idiot!) och livet var tungt. Jag gillar boken, inte så mycket för själva storyn, som mest är typisk för tidsandan och liksom inte så Christiesk. Emellertid innehåller boken två av mina favoritpersoner i det Christieska persongalleriet: Huvudpersonen Jane Gray, som är så sympatisk att man önskar henne allt gott och den sarkastiska och roliga Lenox Tamplin, dotter till en societetsvärdinna med sinne för det ekonomiska, Till moderns förtrytelse säger dottern träffsäkert precis som det är. Bokens behållning, dessa två.
Bild: En av våra pioner. Från favoritrabatten inne i trädgården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar