Hädiska tankar

har jag just nu om OS. Jättekul detta med Hellner och Olsson. Spännande var det och vilken laginsats. Men . . . jag har börjat tröttna lite på alla dessa trikåklädda supermänniskor som far som skållade troll i terrängen. Hit och dit . . . upp och ner. . . Det är lite för mycket på en gång. Det känns nästan lite skönt att Helena Jonsson och Ole Einar Björndalen i gott sällskap av varandra gör så dåliga tävlingar. Tyder på att även de är mänskliga och att ingen kan prestera toppresultat hela tiden. Missförstå mig inte. Jag hade önskat dem massor av guldmedaljer båda två, särskilt Helena, (hon har min fulla medkänsla, det måste kännas för dj-ligt!) Men för hennes de kommer det fler OS. Och Ole Einar har väl medaljer så det räcker. . . Det kanske är det som gör ett OS . . . att det inte är som en vanlig världscuptävling, utan något mer.
Nu var det ju mer än roligt att Sverige lyckade vinna över Finland i hockeyn i morse, men hockey har jag tröttnat på för länge sedan.
Funderar på att se en Agatha Christie-deckare i kväll, men så var det ju det här med sprint-stafetten . . .