Jo, det gör man.

Känner igen varandra efter 40 år, alltså. Det konstiga är att jag inte känner igen mig själv. Det känns som om det var en annan människa, i ett annat liv, som gick i Torpaskolan för alla dessa år sedan. Så mycket som hänt, så mycket man upplevt, både positivt och negativt, allt man lärt sig, alla människor man träffat, allt som har förändrat den lilla överkänsliga, oroliga ungen till en vuxen människa. Allt detta som jag känner så stor glädje över. Jag är äntligen nöjd med mig själv och mitt liv, med alla irrfärder jag gjort på alla möjliga plan. Ett sådant roligt liv jag haft hittills och så mycket jag har hunnit med. Att jag har orkat! Jag vet vem jag är (det tog lite tid), det känns som om alla bitar fallit på plats. Och jag är fri att göra det jag har lust med. Livet är underbart!
Bild: Ja, ja, jag vet att det börjar bli tjatigt. Idag skall jag fotografera orkidéer.