Läser Stephen Frys blogg och hans inlägg om det självmord han försökte begå. Som en förklaring citerar han hela den berömda monologen ur Hamlet och det är ju fullkomligt lysande. Monologen också. Beundrar Stephen Fry kollossalt, en så brilliant begåvning och samtidigt som jag naturligtvis önskar honom allt gott i världen är det nästan lite skönt att även om man, som han, har allt (intelligens, charm, hur många vänner som helst, karriär, pengar) och ändå . . . Att vara lycklig verkar vara en förmåga och inte något beroende av yttre omständigheter. Jag är ganska säker på att det är bra. Åtminstone är det en sorts lättnad för mig :-) Han tar upp det svåra i att vara ensam och att samtidigt ha ett stort behov av att vara i fred. Nej, han kommer heller inte fram till något :-)
Heder åt Stephen Fry som inte döljer sin sjukdom och som står som ett så gott. genomtänkt och välformulerat exempel för andra. Imponerande!
Ni kommer till hans blogg lite längre ned till vänster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar