Månsten och 1800-tal

Mysteriet med Månstenen har nu fått sin upplösning. En smått gotisk, mycket romantisk historia med mystiska indiska brahminer, skumma pantlånare, opium, falska välgörare, dubbelliv mm, mm. 1800-talets vardag måste verkligen varit mer mångfacetterad än dagens. Eller också var fantasin mer flödande. Både och tror jag. Detta var Brittiska Imperiets dagar, kontakten med kolonierna vanlig, och förmögenheterna, mina vänner, var många och stora. Det är väldigt underhållande att läsa särskilt till intet förpliktigande underhållningslitteratur från denna tid. Men man får vänja sig vid utrop som: "Den ädla varelsen!" (syftande på styckets hjältinna) och "Den usle skurken! (syftande på den vi för ögonblicket misstänker). Den store detektiven går i pension och flyttar till landet och odlar mossrosor. Jfr Hercule Poirot som gör det samma för att odla märgärtor. En blinkning från Dame Agatha till Mr Collins. Räkna med att intrigen är tillkrånglad och vägen till upplösningen lång och vindlande. Men Wilkie Collins är sportslig: Som i alla engelska deckare värda namnet är alla ledtrådarna med och den uppmärksamma (och väldigt fantasifulla) läsaren kan lista ut hur det hela gått till. Idag har det varit loppis i Hemvärnsgården mitt emot vårt hus. Redan kl 10 var parkeringen full, vi trodde inte våra ögon. Vi masade oss över vid 12-tiden, man måste ju visa sin goda vilja, även om vi snarare behöver sälja än köpa. Det visade sig vara mest barnkläder, kanske inte riktigt vår avdelning längre. Och ärligt talat, lite tråkigt organiserat. Ett café hade varit lätt att få till, men icke! Pluggar annars snällt Japanese Art. Inför morgondagens möte. Det går sådär. Bryter av med en gammal Asimov om R. Daneel Oliwav och Jordbor och Rymdare. Bild. Jodå, samma liljor som igår.