Andrea Arnold har gjort en modern filmatisering av
Emily Brontës klassiker
Svindlande höjder. Jag såg som 14-åring den film som gjordes tidigt 70-tal, och jag minns den fortfarande. Med skräck och fasa. Måste säga att
Svindlande Höjder verkligen påverkat mig, jag läste boken senare, men minns faktiskt filmen bättre. Att kärlek kunde vara så destruktiv och så allt uppslukande skrämde nästan vettet ur mig. Undrar hur mycket filmen ställt till för mitt kärleksliv? Kärlekshistorian var det enda jag uppfattade i den åldern. Historian handlar också, och egentligen främst, om klasskillnader, något jag i den åldern bara uppfattade vagt utan att analysera. Berättelsens klassmotiv har
Arnold valt att förstärka genom att välja en mörkhyad
Heathcliff.
Brontê skrev sina böcker i mitten av 1800-talet. Så modigt att ta upp sådan problematik under den epoken!
GP har idag en lång artikel om filmen. Svart, skitig och kompromisslös skriver
Kulturnyheternas recensent
Fredrik Sahlin som drar ner betyget till en trea för överdriven naturromantik och enkla metaforer. Filmen fick
Guldlejonet i
Venedig för bästa foto. Själv kan jag inte få bort scener från 70-talsversionen ur huvudet. Minns scener av desperation och hemska oväder i ett obarmhärtigt landskap. Vågar knappt gå och lägga mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar