Mer om Larsson

Akacia. Utanför Göteborgs Konstmuseum

Är nu klar med  Per I. Gedins fina Carl Larsson-biografi. Sommarbilden här bredvid får stå som motvikt till Carl Larssons dystra sida. Han hade några egendomligheter för sig: Bl a klagade han alltid på sina dåliga finanser. Egendomligt eftersom han tjänade i snitt och dagens penningvärde ca 2 miljoner om året. Visserligen hade han stor försörjningsbörda, men man tycker ju ändå att det borde räcka till. Han hade också mörka perioder, något som blev tydligare med tilltagande ålder. Svårt att tro när man ser alla de ljusa, glada bilderna från det Sundbornska familjelivet. Han försökte också dölja det och lyckades så väl med detta att inte ens hans barn visste om det. De sista åren var dystra för honom, han ansåg sig sviken och övergiven av alla gamla vänner. Rabaldret runt hans Midvinterblot bidrog, monumentalmålningen som gjordes för att hängas i Nationalmuséets trapphus, men refucerades. Vännen Zorn, som gillade tavlan, erbjöd sig att betala de 30 000:- (1918 års penningvärde - en rejäl summa idag!) Carl Larsson skulle ha för verket, bara man hängde den på plats, men museinämnden tackade nej. Då kontrade Zorn med att erbjuda 40 000:- till ett Carl Larsson-stipendium. Heder åt Zorn! Får väl säga att jag också tycker att målningen är konstig. Har inget emot varken färger eller sätt den målats på, det är det konstiga motivet: Ett kungligt människooffer som skulle stå för svensk forntid. ????  Calle rullade ihop sin målning och åkte hem. Arg och besviken. Målningen, som så småningom såldes, har en egendomlig historia, men nu hänger den faktiskt på den plats den en gång målats för. Nationalmuseum köpte in den 1992. För 14,7 miljoner. Undrar om Calle Larsson skrattar däruppe i sin himmel?
Biografin är rikt illustrerad och trycket är mycket bra. Har några favoritbilder: Först och främst Ateljeidyll/Jeune mére. Pastell på papper 1885. Karin med äldsta dottern. Vackraste bild av mor och barn jag sett. Bruden. Akvarell 1883. En rörande ung, vitklädd Karin i vildvuxen trädgård. Så är ju faktiskt alla Sundbornakvarellerna helt ljuvliga, om än lite slitna. Älskar särskilt Frukost under stora björken. Akvarell 1896. Där sitter hunden med vid frukostbordet, precis som Hamlet. Tankarna går till Astrid Lindgren och hennes i Carl Larssonsk anda illustrerade idyller, men Calle Larsson var först! Sundbornakvarellerna står ju fortfarande som idealbilder för det svenska hemmet och för familjeliv  och -lycka än idag - mer än 100 år senare.