Spioner

Kära Vänner! Har nu läst Jan Bergmans bok Sekreterarklubben. Om C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget. Oerhört intressant och tämligen sorgligt. Tänk att vi i här i Sverige inte bara hade (har) en spionorganisation, vi hade (har) TVÅ! Alltså inte bara den polisiära organisation som numera kallas SÄPO och som ingen trodde fanns innan Jan Guillou avslöjade dess existens i IB-affären. Under kriget hette de hemliga säkerhetspolisen och kallades på skämt det nästan alltför träffande namnet Hestapo. Att det fanns gott om nazistsympatisörer inom svensk polis kommer inte direkt som en överraskning. Dessutom fanns en militär underrättelseorganisation - C-byrån. Som inledde sin verksamhet några år före andra världskrigets utbrott. Dess drivande kraft var Helmut Ternberg, en politisk begåvning vars gentlemannamässiga förförarkonst får James Bond att framstå som en klunsig amatör. Han charmade unga flickor på löpande band, övertalade dem att ta sekreterarkurser och fick dem så installerade på strategiska platser. Varifrån de snällt rapporterade, mot frikostligt betalda krognotor. Det visar sig att Stockholm var rena spioncentralen under kriget. Det hade jag ingen aning om. ALLA var där och snokade. På varandra. Dessutom träffades alla dessa spioner från olika länder om kvällarna på Grand Hotell. Verkar närmast komiskt. Måste ha underlättat spionerandet kollossalt. Invändningen mot herr Ternberg är att han inte skyddade sina flickor, det kunde han gott ha kostat på sig. C-byråns verksamhet avvecklades efter krigsslutet. Och ingen skall få mig att tro att inte denna byrå som lades ner efter krigsslutet inte uppstod i annan kostym några månader senare.
Läs boken! Det vimlar av kända och okända, politiker m fl och bokens mycket utförliga personförteckning är lika intressant som själva berättelsen. Särskilt intressant blev det eftersom jag just läst igenom Ken Folletts berättelse om samma tid. Fast då i andra länder. Nu fick jag veta massor om hur man resonerade i mitt eget land.