Leif GW

Fortsätter läsa Leif GW Persson. Den första jag läste (efter Grisfesten, som jag faktiskt inte kommer ihåg)  - Mellan sommarens längtan och vinterns köld  - motsvarade inte förväntningarna. Den vill lite för mycket, spretar åt olika håll och håller faktiskt inte i vare sig stil eller intrig. Och att sparka på Hans Holmér (m fl) må vara befogat och i det närmaste oemotståndligt, men han är redan söndersparkad så det är en överloppsgärning. Boken utkom 2002.

Rönnbär. Vackra, inte sura

Nu är jag mitt i Den döende detektiven (2010)- och vilken skillnad! Välskriven, rolig och spännande. Vår hjälte - Johansson - har fått en stroke. Något som Leif GW upplevt själv. Och jag också, vilket gör att jag ler igenkännande mest hela tiden. Mitt problem var dock medfött, vad gäller både Leif GW själv och hans Johansson är orsakerna mer av det förvärvade slaget. Det talas med mycket och med stor kärlek om polsk bratwurst här. Patientrollen kan han dock väl och han ironiserar klart underhållande. Skall låna fler deckare (av senare datum) så snart jag kommer iväg till biblioteket.
Vad tvn beträffar har min Mike Hammer har av obegriplig anledning blivit utbytt mot en urdålig  gammal thrillerserie som heter Täcknamn Tortugas. Går helt enkelt inte att se, spelar Wordfeud istället. Det är din tur!