Ägande

Fleurs

Läser vidare i Galsworthys familjekrönika och tänker att mycket lite har egentligen förändrats, annat än på ytan. Människan förändras egentligen inte, bara omgivningen. Vi har nu kommit till 1922.  Den stora klyftan i Forsytefamiljen går mellan dem som sätter ägande och egendom främst, här gäller ägandet också andra människor: hustrur, barn, äkta män - och dem som inte gör det. Och så är det väl fortfarande. Minnns en kollega som talade om SIN man, i ett tonfall som fick mig att rysa. Varje gång. Skulle Käre Maken använda det tonfallet om mig (vilket jag inte ens kan tänka mig!) skulle jag klippa till. Ordentligt. Och alla dessa föräldrar som talar om SINA barn, och ser dem som förlängnigar av sig själva, inte som individer. Soames Forsyte älskar sin dotter Fleur besinningslöst, hon är nämligen HANS, och nu har hon precis gått igenom en olycklig kärlekshistoria där det otänkbara hände. Hon blev ratad, och detta är en kvinna som aldrig har fått ett nej i sitt liv. Hon rusar raskt iväg och gifter sig med någon annan och här har hon mer tur än förstånd, hennes make är hur charmig och trevlig som helst. I den gamla 60-talsfilmatiseringen spelas Fleur av Susanne Hampshire som är så söt och charmig så man märker knappt att hon är lika besatt av att ÄGA som sin far.
Bild: En av mina engelska pelargoner, har en kvar som jag försöker övervintra. Det är inte helt lätt, så håll tummarna!
Har varit och hämtat Ormkrigskrönikorna, men nu är jag fast i Forsytes, så de får ligga på vänt.